Min inre röst är en laglig vardagsmissbrukare

Ensam hemma. Två diazepam, 1 imovane, en tuborg. Jag vet exakt att det är det jag skall ta. Jag vet exakt vart de tre substanserna finns. Jag tittar på klockan och jag tittar på substanserna. Jag ska inte ta något idag. Jag kanske tar en halv imovane senare. Eller en hel kanske, för jag tog ju bara en halv igår. Går ut och lägger mig i solen i trädgården. Efter 10 minuter är jag nöjd med min utevistelse samt dagliga intag av D-vitamin och går in, öppnar kylen och tittar på en öl. Tittar på klockan och beslutar att jag i alla fall skall vänta till efter klockan 13. Tittar på ett tv-serieavsnitt. Känns som jag har växtvärk i hela kroppen. Klockan blir 13:14. Kvart över minsann! Lyckats överleva en kvart extra! Nu förtjänar jag verkligen den ölen. Dricker upp den ganska snabbt. Undrar om jag någonsin kommer lära mig uppskatta smaken av öl. Går upp i sovrummet, öppnar mecicinlådan, tittar på kartorna tabletter. Imovane och diazepam. Det vattnas i munnen. Alltså, det vattnas i munnen. På riktigt. Tittar på klockan och tänker att nää, kanske lite tidigt nu. Klockan är ju bara 14 och klockan hinner ju knappt bli 17 innan jag är tillbaka på tråknykterbanan igen och då är det alldeless för långt tid tills man får gå och lägga sig och för många timmar att slå ihjäl med försvunnet-rus-ångest. Går ned i vardagsrummet igen.
Startar ett tv-serieavsnitt. Gör andningsövningar som jag blivit lärd. Växtvärkskänslan släpper lite. Allt känns ändå lite ok. Impulskontrollen går sönder. Jag går upp till sovrummet, klickar ut två diazepamtabletter samt två imovanetabletter. Lägger mig på sängen, på rygg med en kudde över ansiktet. Jag behöver inga andningsövningar. Herr Placebobäng andas lugnt åt mig direkt. Jag ställer in dagen. Dagen är inställd. Solen lyser starkt in genom fönstret. Jag önskar att den gick i moln så det inte är mitt fel att jag missar den.

Sömnapati

Två dygn har försvunnit. Jag minns inte vad jag har gjort bara att jag varit på toa, ätit lite och druckit, legat i soffan eller i sängen. Regelbundet har jag fyllt på min kropp med diverse sömngivande tabletter som imovane, zolpidem, benso, theralen och pargitan. Väl i vaket tillstånd har jag haft svårt att prata, mest sagt ologiska grejor, mumlat rundor i zombiewalk, letat flera gånger i alla vrår efter alkohol (non found) för att boosta, stulit tabletter i min roomies medicinlåda (undrar om hon märkt nått), sen somnat i en drug haze till nån oseriös youtube-dokumentär.

Men idag vaknade jag kl 9, var glad och sugen på frukost! Tog på mig rena kläder, gick ut i solen i trädgården, gjorde lite tränings -och stretchövningar och nu har jag ätit lunch och njuter av eftermiddags-tv. Kan inte relatera till hur jag mådde för bara några timmar sedan. Det enda som påminner mig om ångestmonsterdygnen är den påtagliga eftersmaken av imovane i munnen.

Ååååå, Livet, jag kan dig ej förstå.

Livet missbrukar mig

Nu är det sådär innehelveteskaosjobbigt igen! Klockan är 14, det är städdag typ, jag är ensam hemma och jag kan inte göra någonting. Allt blir kaos. Jag tappar allt jag tar i och allting retar mig. Dammsugaren står där med sin snabel och retar mig för att jag inte kan dammsuga i mer än 30 sekunder, diskmaskinen är skitren men jag har bara tömt en tredjedel, jag har satt alla sopor i hallen men klarar inte att gå ut med dem. Smulorna i soffan skrattar åt mig medan de ligger kvar. Katten rev mig på benet och jag bröt ihop och tog benso och imovane. Det är fortfarande åt helvete och huset hatar mig. Det känns ej som om jag är vuxen, äger ett hus samt ska till arbetet imorgon. Jag är en kaosig missbrukar tonåring och jag missbrukar livet. Livet missbrukar mig.