Det ironiska livspusslet

Jahaja, missbruksvård genom KBT en gång i veckan. Hopplöst. Eller jättebra. Jag fattar ingenting^^
Jag vill bara vara hemma, käka grädde med kondenserad mjölk och sen gosa med imovane. Varför ska det vara så svårt. Fast rätt soft att snacka med hon behandlaren idag, för stesoliden gjorde att jag var positivt inställd till hennes ord. Oh, the ironi.

För övrigt; Atarax = FUCK YOU

En burk möjligheter

Alltså! DEN känslan! När man hittar en, för längesedan gömd som man glömt bort, burk diazepam långt ned i en låda! SAMT ångesten över att man borde ge ifrån sig den men avfärdar tanken lika snabbt. Den lyckokänslan i magen, det leendet på läpparna, DEN känslan! <3<3

Svåra tider på hösten

Det är svåra tider. Allt har tagits ifrån mig. Nu påbörjat missbruksbehandling igen, vilket jag insåg förra veckan skulle innebära att det sista receptet narkotikaklassade medel har skrivits ut och det blir inga fler för mig. Någonsin. Det kommer blinka stora röda lampor över min journal så fort en läkare tittar på den. Det känns helt jävla hopplöst. Jag har inte ens mina imovane själv. Högtiden på dagen är 19:30ish när min kille inte klarar av att se ångesten och apatin i mina ögon, inser att det inte finns någonting han kan göra för mig förutom att ge mig imovane. Sicket jävla liv.

Atarax har ersatt min person i sociala sammanhang. Säger inget, gör inget, vill inget, när jag gör något blir jag arg och ledsen. När jag står/sitter stilla somnar jag. Tummen upp för livet och sarkasmen.

Nu är kl 13:49 och jag ska dricka Havana Club.

Ingen benso, ingen blogg

Sitter på tåg på väg till Lund och narkotikarådgivningen. Kl är lite över 7. Sux som en tonåring hade sagt. Ingen benso på en vecka. Kan inte jobba, kan inte äta, kan inte blogga. Bara haft panikångest alternativt varit apatisk/sovit tack till atarax. Värdelöst. Får se vad deras plan är idag.