0,5 mg Livskvalitet

Vardagen känns som en ständig berusning. Utan substanser alltså. Medicinering och alkohol gör att jag får livet tillbaka.
Hur kan det vara så? När jag har något i kroppen kan jag göra vad som helst. Diska, städa, prata, kolla på film, laga mat, åka kollektivtrafik.

Jag försöker bara härma andra. Se hur de lever sitt vardagsliv. Koka kaffe på morgonen för att "det är så gott med första koppen kaffe" eller tända ljus när man äter mat för att "det är så mysigt" eller läsa bok på tåget för att "den är så spännande och det är så rogivande" Fattar ente. Allt jag gör är liksom påklistrat, inget kommer naturligt verkar det som. Förutom med någon substans i kroppen. Vaffan...

Klarade mig nästan fram till lunch med att ta imovane. Nästan. Men bara en halv.

*Triggervarning*

**Triggervarning**

Ok, så ångest att jag kommer att faila på det kommande drogtestet. Klarade inte denna helgen heller utan att ta amfetamin. Lyckas ofta ljuga mig runt att jag inte behöver göra det eller anpassa testerna efter egen agenda liksom och tror jag kommer undan denna gången också. Kan alltid skylla på "julledighet" och man "är borta över jul" eller liknande.

Jag önskar så att jag kunde få dåligt samvete någon gång eller tillräckligt negativa konsekvenser så att jag aldrig vill göra någonting liknande mer men ack. Dock glömt hur bull en at utan benso är^^
Imovane gjorde dock susen, en klippa som vanligt. OBS, vill inte trigga någon, försöker verkligen vända detta. Tror jag. Kämpa på alla.

Ny medicin; Olanzapine. (rim)

6 månader sedan Lina (Handleder.blogspot.se) tog sitt liv. Pallar inte ens tänka mer på det.

Att sörjas i förtid

Nej jag är ej avliden. Har skrivit många försök till inlägg, men samtliga ej publicerade på grund av nykter. Typ. Antingen blir allt bara potentiella triggers, romantiserande, FÖR miserabla, hyperfokuserade på en sak, tramsiga eller bara lögner. Allt kändes helt meningslöst.

En relaps till senare har jag inget kvar förutom ångesten. Går till beroendecentrum och pratar och förklarar att jag inte förstår vad de menar eller kan känna det dem säger att jag ska känna.

Jag tänker på Lina, Sebbe, Rasmus, Andrés, Denise, Alex, och alla andra vänner som var jag, oftare än någonsin och en gammal vän skrev i ett sms att det kändes som att hon"sörjer mig i förtid" när hon tänker på mig... Hurts.