Fascism och krossade hjärtan.

Fy fan nu suger allt på en helt ny nivå. En nivå som är svår att förklara. Politisk ångest över världen och den utbredda fascismen. Kärleksbekymmer, krossat hjärta, dödsångest, kamrater som dör i kampen mot fascismen varje dag nu. Nästa gång är det jag och mina närmsta kamrater som dör. Detta går ju inte. Morfin morfin morfin. Vill inte dö vill kämpa. Men ge mig morfin på vägen, snälla jag går under...

BUSPI-FUCKING-RON?!?

Fick tid till läkaren innan hen gick på semester. Tack vad snällt. Hen sa att apatin som tagit över min kropp var synligt, liksom ångesten genom mina sönderkliade armar. Jag vill ha hjälp att klara sommaren sa jag. Hen sa : "Jaaa, jag kan ju öka dina receptdoser på theralen, lergigan, atarax och lägga till buspiron."

VAFALLS?! Inte använt nån av dessa skitmeds för de är sämst och hjälper mot ca INGEN ångest. Och buspiron?! BUSPI-FUCKING-RON?! REALLY?!

Fan asså, en känner sig ju som ett skämt när en sitter där och VET vad en behöver men får det ej.
Jag behöver Traumainriktad KBT, villig att prova DBT, Basal kroppskännedom, benso vid behov, MER missbruksbehandling och kanske en kontaktperson/mentor whatever för missbruk. Varför är det så jävla svårt?! Jag skriker ju efter hjälp, men blir övermedicinerad med zombiemeds! Ska jag skriva min egen behandlingsplan eller?

Inte jättekonstigt att en fortsätter missbruka när ens enda alternativ från läkare är
"Buspiron och psykakut"

FML

Tänk mig till döds

*Triggervarning*

Dessa sommarveckor är fan sämst. Som jag säkert nämnt tidigare så har majoriteten av mina självmordsförsök/tankar kulminerat under varje sommar.
Jag är helt apatisk, allt är meningslöst, känns som livet rinner ur mig, vet inte om ögonen är stängda eller öppna, undrar konstant om det är denna soliga dag eller nästa som blir min sista.
Stirrar in i en vägg som tröttnat på att stirra tillbaka. Ligger still, blundar och undrar om en anstränger sig riktigt hårt och tänker att kanske livet liksom kan, kroppsdel för kroppsdel, dunsta bort med en avdomnande, kittlande känsla. Tills allt är borta. Tänk mig till döds.

Sommar och alkohol, samma ord egentligen?

De senaste dagarna har jag har köpt doftljus (Rosdoft wtf!), trädgårdshandskar, nya snygga badbrallor, och fixat frillan, fikat, varit på shoppingcenter. Det är väl sånt vanliga människor gör i livet för att känna tillfredsställelse? Jag dricker kaffe på morgonen för att en ska göra det. Jag imiterar andra.

DOCK kan jag inte göra något av ovanstående nykter. Jag är 28 år och det är inte roligt längre. Det går bara djupare ned och kommer bli svårare och svårare att sluta. När ska en vilja sluta?
Jag älskar mina xanax, sub, oxy, metylfenidat imovane och alkohol. Romantiken kring det kommer alltid sitta kvar hur oromantiskt det egentligen är i den verkliga världen.