onsdag 29 juni 2016

Aldrig lat, methylfenidat


Har fått tillbaka min concerta och har tagit den i tre dagar nu. Vågar knapp säga men jag tror jag märker skillnad på så sätt att jag mår bättre. Behöver inte gå undan efter varje aktivitet för att vila huvet utan pallar vara delaktig, kolla film och umgås med andra klienter utan att bli helt jävla utmattad. Men vågar knappt ropa hej och är livrädd för placebo.
Är så desperat efter ett enkelt botemedel mot allt detta psykiska spökena och beroendesjukdomen. Så vill så jävla gärna att concertan skall vara mitt livselexir...

Tog 3 månader för mig att få tillbaka den och jag är den enda för tillfället på hemmet som har fått centralstimulerande medicin. Den andra som hade fått det efter mycket om och men tog återfall igår så personalen har ögonen på en så att en inte faller in i triggande missbruksmönster genom medicinen. De skrev först ut ritalin som jag blev lite för glad för att jag fick. Har enbart överanvänt den och bara köpt på gatan förut. Men sen beslutade personalen att jag inte fick ha den då den är för snabbverkande och kontroversiell. Heh, kanske lika bra.

Annars?! Ja, det kunde vatt värre...





söndag 26 juni 2016

Behandlingshem 2016


Så nu är jag på rehab. För att bli människa. Leva utan droger, medicin och även alkohol.
Skitjobbigt att vara här. Men vet att det är bra att jag är här. Ambivalent som fan. Vissa andra här är glada när de når, en, två eller tre månaders nykterhet. Jag blir bara sorgsnare ju längre tid jag inte har något som gör att jag mår bra i kroppen. Jag tycker inte såhär, men jag känner såhär.

Jag har eget rum och eget badrum, det lagas god mat, de flesta är trevliga och jag försöker sysselsätta mig. Men. Fan. Jag vill bara hem.