Misär. Julångesten tog mig. Vaknade kl 03 härrom natten av mardrömmar i svett och ångest. vänder och vrider mig av bröst -och magsmärtor. Jag är osäker på om det är meningen att jag ska dö nu eller ej. Det är storm ute, jag ringer psykakuten, Helsingborg, de säger att jag borde komma dit. Att väcka min ömma moder är inget alternativ.
Är helt desillusionerad, tar på mig alla kläder jag har, gråter mig fram till entrén till psykakuten. Inga läkare såklart i tjänst vid den tiden, jag vet ju det. Hyperventilerar genom en ca halvtimme, somnar på stolarna, vaknar av en sköterska som väcker mig och det slår mig att inläggning på psyk är inte jätteroligt alls. Jag vet ju det. Två sköterskor pratar med mig och jag säger att jag inte vill dö på riktigt och beslutar mig för att gå hem till mor igen. Kommer dit vid sju, tar en imovane, går och lägger mig. (Observera poesi;) Försvinner. Som ett vrak i havet. Min ömma moder har inget märkt.
Katastrof. Jag kan inte bestämma mig om livet är värt att leva om detta ska hända hela tiden.
Det är så många förväntningar och så mycket kontraster. Man vill ta vara på all värme och all glädje. För mig är det nog värst att sitta där bland släkten, alla frågor och all gnäll =) Jag vet att dom vill mig väl men det är inte lätt för mig att år efter år få samma frågor och skämmas för svaren man ger =/ Men det kommer väl att lugna ner sig lite för dig snart, det är ju faktiskt 1 år kvar till nästa Jul så ingen stress.
SvaraRaderaDet är kanske världen som går sönder eller så är det bara vår generation som är så trasig.. iaf så är du inte ensam och all denna julvärme finns ju alltid där året runt =)
Ha en riktigt trevlig kväll =)
Jag har varit på botten så många gånger så jag kan inte räkna. Undrat samma sak som du, också otaliga gånger. Kan det bli bättre eller är det bara något man säger. Är det bara tomma ord eller finns det ändå hopp?
SvaraRaderaJag vet att det finns hopp. För mig var det hoppet 1½ år i DBT. Det gäller att hitta rätt, rätt medicin, rätt läkare, rätt psykolog, rätt terapi, rätt allt. Där ligger det största problemet. Det tar tid och krävs styrka att stå på sig, försöka igen och igen.
Till slut hittade jag rätt allt det där. Till slut kan jag börja se skillnaden och tro på framtiden.
Kram. Jag har länge tvivlat, gått utmed tågspåren och tvekat... Men det finns en plats för oss också. Dig med.
Tack för kommentarer. Ja, vi är nog en rätt trasig generation. Skönt att det tillslut har börjat se ljusare ut för dig BFL! Då blir man ju aning mer hoppfull :)
SvaraRaderaJag frågar mig det väldigt ofta också, om livet verkligen är värt att leva men så har jag Anton, den bästa människan i världen. Väldigt, väldigt ofta kan jag hata honom just för att han älskar mig och håller mig vid liv. Jag har sån tur i oturen. Otur i livet men en jädras tur i kärleken. Ofta skäms jag över det också för jag vet att andra inte har den turen och jag, jag förtjänar ju ingenting egentligen. Varför har jag då honom?
SvaraRaderaJag hoppas du någon gång kan finna lite lugn och känna dig utvilad, och slippa all denna stressen som ständigt besöker din kropp i form av ångest etc.
Ta hand om dig.
det låter oerhört tungt. och jag förstår
SvaraRaderahoppas innerligt att det har lättat
kram
Känner så igen mig, jag har själv åkt i väg till psykakuten mitt i natten med en ovetandes mamma sovande i ett annat rum, för att senare komma hem igen vid 4 natten och inse att det var ett helt meningslöst besök.
SvaraRaderaVar man inte nedslagen innan så blir man det efter.