Intoxication

Hello. Sooo, jag råkar vara i Liverpool. Intoxicated. Blir berusad på eftermiddagen, på förmiddagen går jag på föreläsningar om ADD/ADHD. Jag har träffat stora namn inom detta. Alan Brown, Ari Tuckman och flera andra. Omg wow right? Right. Fast intoxicated.


"So that you may not be the martyred slaves of time, you must get intoxicated, get intoxicated!
And never pause for rest. With wine, poetry or virtue, as you choose "

Baudelaire



Också varit på Anfield där Liverpool, mitt favoritlag i Premier League spelar. <3 Intoxicated!

Psykofarmakalördagsmys

Lördag igen. Känns som söndag. Lördagsångest känns som söndagsångest. Mindre knark mer psykofarmaka. 

Knarklördagsmys

Att arbeta tar knäcken på en. Inget annat än att arbeta och sova är det som gäller då. Jag har arbetat förra veckan alltså. Dock inte denna. Skönt. Men det som tar upp all min tankekraft är faktiskt inte jobbet utan vad som hände i helgen. Det var längesedan jag kände ett så påtagligt utanförskap som jag kände i lördags.

Jag umgicks med min gamla vänner från Helsingborg på en spelning och efterfest i Malmö.
Vi brukade använda oss av diverse narkotiska preparat. Jag gör det inte längre (Typ, i alla fall inte olagliga sådana ju) Men de gör det som aldrig förr. Toppade och bänga var de glada att se mig men inte så glada som de brukade vara. Det var extremt påtagligt. Jag var inte lika intressant som jag var innan av linor, spliffar, preparat i grogg eller whatever. Då var de inte lika intresserade av mig. Kändes det som i alla fall. Misärkänslorna och uppgivenheten jag gick hem med från efterfesten kl 04 var bedövande. Inga gonattmediciner och huvudvärk. Känslan av att allt man haft varit på låtsas. Ett låtsasliv^^

Imovandalisering

JAG skulle ut också springa, vid sjön, i träningskläder, med musik i öronen. Bra grej! Var peppad och kände mig duktig. TILLS jag började få upp puls, blev svettig och jävligt irriterad. På allt. Solen i ögonen, flugorna i luften, flugorna i munöganäsa, varför man inte hittar que:en på spotify på iPhone, varför man inte kan ta nästa låt?! ARGH! Snubblar fram över grusvägen och vet inte om jag skall gråta,  skrika eller springa fortare. Stannar upp för att misshandla stängslet intill järnvägsspåret. Fördjävlig känsla.

Tar mig hem med gråten i halsen, bryter ihop i en svettig ångestklump.

Fysisk träning alltså. Är det värt det?

Imovane, I owe you one!

Igår arbetade jag. Hela dagen. Därefter hälsade jag på en vän som fått bebis. Klockan 18 var jag helt utmattad och anspänningsångesten trängde sig igenom sociala anpassningsskjöld. Jag ville bara hem, men bävade samtidigt att åka tåg och buss. Men jag gjorde det. DOCK hade jag Skånetrafiken emot mig då de valde att slänga av alla i Lund av okänd anledning. Nästa tåg för mig att ta mig vidare gick 45 senare vilken skulle göra att jag missar min anslutande buss hem. Min andning blev kortare, blicken suddig och magknipen värre i o m denna insikt. Jag vandrade planlöst runt med gråten i halsen på Lund Central. Kvällsångesten var i full blom. Efter några minuter inser jag att jag har med mig medicin. Jag har med mig Imovane. Lättare gjort än sagt så var den i min mun. IMPULSHALLELUJAMOMENT!
ALLT blev lättare. Läste Metro, lyssnade på dokumentär, tittade på folk. Var som folk. Inte bäng, utan som folk.

Sen kom jag hem och har levt lycklig sedan dess.

In case of fall - I fell

Dagen igår blev ej som jag trodde. Att vara hemma själv och njuta av en ledigen verkar höra till det förgångna igen. Fan då! Jag gjorde några saker jag nämnde i förra inlägget, typ kolla på serier. Men det var ingen fröjdefull upplevelse. Morgonen var bra men sedan fastnade jag i kvicksand och snurrade ned i ångestland. Snurrade ned så långt att jag kom till destruktionsland. Ett fantastiskt land av möjligheter; Psykofarmaka, verktyg som kan bringa fysisk skada, alkohol och ett förintande grovt självförakt. Samtliga möjligheter användes.

Jag skäms idag, men mår samtidigt mycket bättre. Det är intressant att många ängar sina lediga dagar till att göra något de tycker om. Jag ägnar mina åt sorg och destruktion.

Ibland saknar jag slutenvården.

2 imovane, en öl, en grogg och en massa snus senare säger jag nu gonatt.
Hoppas ni, kamrater där ute, sover gott.

In case of fall

Äntiligen är det höst så man man kan få vara inne, inne inne! Ska bara kolla på youtube-dokumentärer, ladda ned Dance Moms, se om Parenthood igen, lyssna på N'Sync och Babyshambles, titta på gamla bilder av mig själv, kanske registrera på ett community (yeah!) och äta choklad mitt på dagen! BOOOM!!!

Sådan psykmor, sådan psykdotter

Depression och panikångest. Diagnosen är ställd. På mig för längesedan, men på min alldeles egna moder. Det har jag väl förstått länge men nu vet även hon. I o m våra gemensamma diagnoser har vi alltså väldigt svårt för att träffas eftersom vi då måste bege oss ut från våra hem, använda kollektivtrafik och träffa folk. Vi ses sällan. Men igår hälsade jag på henne. Första gången på ett halvår. Det chockade mig att se att han magrat blivit grå och hostar alltmer intensivt. Det var också riktigt skitigt hemma hos henne. Dagen spenderades med att dammsuga, svabba och torka bort skit som legat länge.
Jävligt jobbigt alltså. Ville mest åka hem, så det gjorde jag sen och det var väldigt skönt att komma hem till mitt eget. Fast sorgklumpen i magen är stor och ångestmolnet påtagligare än annars.

Snixsnack

Idag har jag sprungit runt sjön och jag är så glad att jag orkade och att det bara gör LITE ont i knäet där jag har en gammal skada som orsakats av batongslag och nu ligger jag i min hängmatta i trädgården och är glad över en annan sak nämligen att jag äntligen ska få en ordentlig koll av bukspottkörteln och levern eftersom jag nojjar över att allt mitt missbruk och mina mediciner håller på att förinta mig inifrån. BOOOOM!!

Sommararbetslöshet!

Bästa sommaren. Eller? För mig bra sommar. Att inte må dåligt flera dagar i sträck är LYX!!
Inläggning känns främmande för första gången på väldigt länge.
Dock har antalet kvällar som förgyllts av imovane+alkoholrus varit ganska många. Men på något sätt förknippar jag inte missbruk med sjukdom. Alltså jag förstår att det är dåligt men jag gör det även när jag mår bra. HEH. Dödsdumt.

Maaaaja Ivarssons sommarprat borde alla höra som inte gjort det. Har man en blogg är det väl typ obligatoriskt att ge någon typ av recension av årets sommarpratare i P1. Eller kanske inte men det är ialla fall väldigt intressant att lyssna till henne.
Eftersom hon är ifrån Helsingborg, dock några år äldre, och vi umgåtts i gemansamma umgängeskretsar har vi varit på samma fester/efterfester/spelningar etc och jag har tyckt att hon varit extremt störig och dryg och drogig. Men nu flera år senare har jag ändrat uppfattning och snarare hittar flera likheter mellan oss och känner empati. Alltså likheter vad gäller uppväxt i Helsingborg;
Hon gick på amfetamin under gymnasiet, bråkade med lärare och rektorer, hängde på Högaborg(stadsdel i HBG) där hon även inhandlade diverse droger samt hamnade tillslut på Blå Kamelen (Drogrehabilitering för unga)

Kronofogden STFU

Tillbaka på landet. Tiden står stilla. Jag vill städa hela huset med musik i öronen. Här är stökigt, jag är lite berusad och bäng och då är städet så mycket enklare att utför. Jag är lättdistraherad. Jag har svårt att skriva nu eftersom jag i periferin hör en dokumentär om Malmö som en av mina homies kollar på. Det stör mig. Allting stör mig.

Träffade min läkare idag efter semestern. Kemin mellan oss är inte fantastisk. Men jag berättade iaf om att jag haft den bästa sommaren på många år vilket är sant och att jag inte tagit lika många sömntabletter än vanligt vilket inte är sant. Lite sant är det. Tagit dem färre tillfälle till sömngående, däremot kompenserat det med att ta de med en öl på en tråkig eftermiddag.
Sa också till läkaren att jag verkligen kämpar med vardagliga ting som att äta, åka buss, betala räkningar (kronofogden), öppna kuvert, sköta jobbet vilka alla är ganska vitala ting. Då sa hon att detta var ju typiska symptom av ADD och att det finns hjälp att få. Gud...kan det vara så enkelt? Är jag inte bara riktigt jävla super lat individ? Hoppas det är diagnosen.

Kronofogden lay off me!! Jag är ju typ sjuk juuuuu.....hjälp.

Creds till min hängivne kamrat Hieronymo som inte verkar ge upp om mig trots dålig uppdatering under sommarledigheten.
Läs hans blogg här : http://hieronymo.bloggo.nu/

Kallkalkon

Råkade sluta med cipralex. De tog slut, jag orkade inte göra något åt det. Nu har jag inte tagit den på två dagar. Från 20 mg till 0. Det är ju ingen supermedicin så det märks ej jättemycket men jag får alltid liknande änkestötar genom hela kroppen om jag rör mig snabbt. Heh. Annars är jag varken mer eller mindre deprimerad än i måndags I guess.

Jag har utnyttjat sommaren och det gör mig glad och Göteborgshelgen var till belåtenhet även om det var kämpigt emellanåt. Det bästa med att göra bra och nyttiga grejor är att det alltid känns bäst efteråt.

Away

Tar mig i kragen och åker till Göteborg. Ensam. Fasan själv. Vi får se hur det går. Brb.

Inläggets rubrik

Strålande sol, fåglarna kvittrar, de andra är och badar vid sjön. Det är svårt att vara grammatiskt korrekt nu. Ignorerar vädret, ignorerar gläjden , ignorerar städningsdagen. Är på mitt rum, fördragna gardiner, dricker öl, tar imovane. Ingen fara, vill ej dö, vill bara inte vara med i sommaren. Klarar inte av att vara vaken, klarar inte av att blunda, klarar inte av att se. Får ej vara ifred längre. Ingen ska stå vid min sida. Ignen ska säga saker om de inte finns. Dags för abilllify igen, frågetecken. Jag kan bra andas och skriva och ta substanser. Vem ska ta hand om mig, frågetecken.

1 tablett dagligen till natten

Alltså det här med sömntabletter dagtid. Fan alltså. Det är svårt att sluta med. Inte i sovsyfte utan i klara-av-dagen-syfte. Har gjort detta i flera år. Är det jobbigt om dagarna, tar jag hellre en eller två imovane än benso(!). De är ju liknande preparat, det förstår jag men jag inser ju att det är svindumt att göra så. Men det är ju det ända som hjälper mot avgrunden.

Senast idag. Jävligt ostadig morgon och förmiddag, trött på skiten, ångesten började bli för fysisk så jag tog en halv zopiklon och en öl. That was it. Sen blev dagen jävligt ok. Inget rus, endast ok. Är detta liksom vanligt? Att flumma på det fattar jag är vanligt men att ta det regelbundet som nån random antidepp har jag inte hört om någon annan som gör...

Midsommar- inferno 2.0 - Eftersnack

Jaaaaaaaaaaaaaaaa, vad det är svårt att ta tag i att uppdatera ibland. Men tacksam för ni som orkar följa. Det är verkligen skitviktigt med bekräftelsen.

Midsommar alltså. Vart skall jag begynna? Det var superkul, superhetsigt, supermycket alkohol, supermycket folk, supernervöst, superkaosigt. "Super" är ett ganska töntigt ord alltså...

Enbart 1 självmordsförsök gjordes under kvällen. Det var inte mitt. Det var min kamrat som jag bor med som jag tidigare nämnt i samband med hennes inläggning osv. Plötsligt var hon borta. Från att ha dansat, druckit och pratat massa var hon borta länge. Vi sökte efter henne i fruktan av det värsta.
Plötsligt var hon tillbaka i trädgården, söndergråten och försvann upp på sitt rum där hon berättade att hon varit vid spåren (som ligger nära vårt hus). Hon skakade av ångest. Hon fick benso av mig, men bara en eftersom de andra tyckte att det var dumt att ge mer eftersom hon druckit en del. Vi satt med henne och jag var rädd. Jag ville gå ut till festen igen. Jag pallade liksom inte ta i det. Jag ville inte se henne i hennes rödgråtna ögon. Jag vet ju hur det känns. Att inte se något annat alternativ. Jag hade magont.

Men jag gick inte ned till festen. Det gick inte att lämna henne. Jag stegade in på hennes rum, utan att knacka, utan att fråga om jag fick vara hos henne, utan att fråga hur hon mådde. Jag tog bara tag i hennes axlar, tittade henne jävligt långt in i ögonen. Jag trodde jag var mållös men tydligen sa jag typ; Förstår du att vi inte kommer lämna dig ifred nu? Förstår du att vi aldrig kommer låta dig göra något så dumt? Fattar du att detta är en sjukdom vi har? FATTAR DU ATT DET KOMMER BLI BÄTTRE?! Vi lämnar dig aldrig! Genom gråten nickade hon försiktigt, för att sedan ge mig den hårdaste kramen jag någonsin mottagit.

Sen gick jag ned och dansade lambada.

Midsommar-inferno

Hej. Internet har strulat några dagar, därför dålig uppdatering. Tillbaka nu.


Imorgon är det midsommarfest hos oss. Extremt  av allt. Extremt mycket alkohol, extremt många vänner, extrema humör, extrem förberedning, extrem pepp, extremt mycket hög musik, extremt trevligt.

Extrem ångest. Extrem stress. Jag är nervös. Vilka kommer, vilket humör kommer de vara på, vill de prata med mig, vad vill de att jag skall svara, kommer jag att bli nervös? Ska jag dricka massa och vara full och ha trevligt/ångest? Varför ska de kommaaaaa hiiiiiit?! Låt mig vara!

Ska jag vara nykter, fixa med allt praktikt, hänga med kidsen så föräldrarna kan slappna av, gå och lägga mig tidigt så jag kan fixa frukost till alla gäster som sover över här till imorgon?

Ska jag vara en missbrukare imorgon? Utan benso kommer jag aldrig att klara mig igenom dagen samt kvällen. Benson är given. Plus alkoholen. Kanske behövs det mer? Känner på mig redan nu att en och annan imovane kommer slinka ned och då med alkoholen kommer allt bli himmelriket. Det vet jag ju.
OM jag känner mig själv rätt lutar det ju åt det senare. Jag kommer vara missbruka imorgon. Imorgon igen. Dammit.


Hur klarar ni midsommar hetsen, vänner?

Som en parentes så självskadade jag mig första gången på över ett år för några dagar sedan. Djupt som fan. Värre än någonsin. Vad hände där liksom? Nu skäms jag som ett fån.

Alla andra är och badar i sjön nu. Utom jag. För jag ville vara hemma och missbruka, för det är sånt jag gör när jag är på bra humör! 

Dårhuset

Min kompis är fortfarande inlagd på psyk. Hon vill men får inte komma hem än. Hon var uppe på ett hyreshustak i Malmö en natt. Hoppa skulle hon. Men på vägen upp till fönstret välte hon ned en blomkruka så att det kom jord på golvet så efter ett tag kunde hon att hon var tvungen att gå in i gen och städa upp eftersom hon sov över hon en kompis och inte kunde lämna världen med ett sådant stök efter sig. In absurdum. Hjärnan. Men det var ju bra. Att hon tänkte så alltså. Undrar hur de andra kompisarna här hemma känner kring att bo med oss två psykisar.

När hon eller andra i min närhet mår sämre påverkar det mig mycket. Antingen mår jag själv bättre för att jag måste peppa eller ställa upp för den andre. Eller så smittar deras mående av sig och jag finner mig själv aktivt deltagande i den spiral som drar mig nedåt. I detta fallet verkar det vara det senare av alternativen. Apatin har anlänt, tårarna rullar per automatik. Jag är också arg. Och så är det jävla sommar. Och snart är det årsdagen av mitt senaste, mest allvarliga självmordsförsök någonsin. Då mitt blodtryck blinkade alarmerande rött på medicinakut i Malmö och min far förberedde sig för att berätta för omgivningen att världen förlorat mig.

Bra start på dagen detta! Nu ska jag dricka kaffe och ta mitt receptbelagda amfetamin. Godmorgon.

Ny medicin = ny missbruksmöjlighet

Jag kan förneka det och har förnekat det mycket länge. Att missbruk inte är ett av mina största problem. Eftersom att jag använt amfetamin dagligen i enbart två år, har knappt synliga nålmärken på armarna, har provat heroin bara två gånger, hamnat på medicinakut under 5 tillfällen, använt subutex  bara under ett år. 

Så jag är ingen missbrukare.

Asså jo. Det är jag.

När jag vaknar på morgonen är det första jag gör att räkna hur många timmar det är tills jag får ta sömntablett och att jag kanske ska unna mig fler än en för att den känslan är ju så sköööön.
Har också fått ny tilläggsmedicin, Mirtazapin, som jag bara ska ta en av dagligen men jag har sedan jag fick den tagit två åt gången. Jag förstår inte vad den gör men den gör mig sjukt trött (tröttare än imovane) så jag tar två st mirtazapin när jag någon gång under dagen är trött på att vara vaken så jag däckar. Igår var jag på kalas i storstan. Åt ingenting innan, tog med mig tre st oxascand som jag sköljde ned med bål för att palla med kalaset med tillkommande socialisering.

Jag är ingen missbrukare! Jag använder bara lagliga, väl valda mediciner efter individuellt behov.

Fan också, Blå Kamelen hade rätt. Ägd av en blå kamel.

Psykisk epidemi

Nu har kompisen, en av mina sambosar, blivit inlagd på psyk igen. Otroligt hur mycket det påverkar mig och jag tänker på det konstant. Jag är rädd och känner mig maktlös och har dåligt samvete över att jag inte gjort någonting trots att jag sett att hon mått dåligt den senaste tiden. Skrev till henne idag och hon svarade att hon kände sig tryggare där än ensam med sig själv just nu. Jag tror att jag är så rädd eftersom jag inbillar mig att jag vet precis hur hon känner samt att jag vet hur fruktansvärt ostimulerande det är att ligga inlagd på psyk i Malmö. Usch.

Jag har också jävligt svårt med uppmärksamhetsgrejen. Att ljuset liksom skiner på någon annan istället för mig i sådana här sammanhang. Jag vill typ säga till mina andra roomies när de pratar om vår inlagda vän ifråga; "Jag har minsann också varit inlagd, jag vet hur hon känner, det var mycket värre för mig, egentligen skulle jag också varit inlagd nu, jag kämpar minsann också för att överleva varje dag jada jada jada..."

Vad är det om?! Varför håller jag på så? Mitt ego tar så stor plats att jag blir mörkrädd. Puh.

Sötdöden

Dopaminöverdos. Ångesten håller andan.

Sommartider nej nej, sommartider

Fan vad svårt det är med sommar. Många ting är bättre. Det är varmt, man kan bli brun, sol är skönt etc.
Men dagarna är så jävla långa. Det blir ju aldrig mörkt. Man får ju aldrig gå och lägga sig. Det är så tydligt att sommaren är värst. Det vänder inte och blir lättare som för många. Det blir värre. Samtliga av mina inläggningar har skett på sommaren. Det är ett tydligt mönster.

Fan, det är svårt -livet. Men det är bättre här på landet än i gamla lägenheten i alla fall. Det har räddat mig. Tack för det typ.

Min inre röst är en laglig vardagsmissbrukare

Ensam hemma. Två diazepam, 1 imovane, en tuborg. Jag vet exakt att det är det jag skall ta. Jag vet exakt vart de tre substanserna finns. Jag tittar på klockan och jag tittar på substanserna. Jag ska inte ta något idag. Jag kanske tar en halv imovane senare. Eller en hel kanske, för jag tog ju bara en halv igår. Går ut och lägger mig i solen i trädgården. Efter 10 minuter är jag nöjd med min utevistelse samt dagliga intag av D-vitamin och går in, öppnar kylen och tittar på en öl. Tittar på klockan och beslutar att jag i alla fall skall vänta till efter klockan 13. Tittar på ett tv-serieavsnitt. Känns som jag har växtvärk i hela kroppen. Klockan blir 13:14. Kvart över minsann! Lyckats överleva en kvart extra! Nu förtjänar jag verkligen den ölen. Dricker upp den ganska snabbt. Undrar om jag någonsin kommer lära mig uppskatta smaken av öl. Går upp i sovrummet, öppnar mecicinlådan, tittar på kartorna tabletter. Imovane och diazepam. Det vattnas i munnen. Alltså, det vattnas i munnen. På riktigt. Tittar på klockan och tänker att nää, kanske lite tidigt nu. Klockan är ju bara 14 och klockan hinner ju knappt bli 17 innan jag är tillbaka på tråknykterbanan igen och då är det alldeless för långt tid tills man får gå och lägga sig och för många timmar att slå ihjäl med försvunnet-rus-ångest. Går ned i vardagsrummet igen.
Startar ett tv-serieavsnitt. Gör andningsövningar som jag blivit lärd. Växtvärkskänslan släpper lite. Allt känns ändå lite ok. Impulskontrollen går sönder. Jag går upp till sovrummet, klickar ut två diazepamtabletter samt två imovanetabletter. Lägger mig på sängen, på rygg med en kudde över ansiktet. Jag behöver inga andningsövningar. Herr Placebobäng andas lugnt åt mig direkt. Jag ställer in dagen. Dagen är inställd. Solen lyser starkt in genom fönstret. Jag önskar att den gick i moln så det inte är mitt fel att jag missar den.

Sömnapati

Två dygn har försvunnit. Jag minns inte vad jag har gjort bara att jag varit på toa, ätit lite och druckit, legat i soffan eller i sängen. Regelbundet har jag fyllt på min kropp med diverse sömngivande tabletter som imovane, zolpidem, benso, theralen och pargitan. Väl i vaket tillstånd har jag haft svårt att prata, mest sagt ologiska grejor, mumlat rundor i zombiewalk, letat flera gånger i alla vrår efter alkohol (non found) för att boosta, stulit tabletter i min roomies medicinlåda (undrar om hon märkt nått), sen somnat i en drug haze till nån oseriös youtube-dokumentär.

Men idag vaknade jag kl 9, var glad och sugen på frukost! Tog på mig rena kläder, gick ut i solen i trädgården, gjorde lite tränings -och stretchövningar och nu har jag ätit lunch och njuter av eftermiddags-tv. Kan inte relatera till hur jag mådde för bara några timmar sedan. Det enda som påminner mig om ångestmonsterdygnen är den påtagliga eftersmaken av imovane i munnen.

Ååååå, Livet, jag kan dig ej förstå.

Livet missbrukar mig

Nu är det sådär innehelveteskaosjobbigt igen! Klockan är 14, det är städdag typ, jag är ensam hemma och jag kan inte göra någonting. Allt blir kaos. Jag tappar allt jag tar i och allting retar mig. Dammsugaren står där med sin snabel och retar mig för att jag inte kan dammsuga i mer än 30 sekunder, diskmaskinen är skitren men jag har bara tömt en tredjedel, jag har satt alla sopor i hallen men klarar inte att gå ut med dem. Smulorna i soffan skrattar åt mig medan de ligger kvar. Katten rev mig på benet och jag bröt ihop och tog benso och imovane. Det är fortfarande åt helvete och huset hatar mig. Det känns ej som om jag är vuxen, äger ett hus samt ska till arbetet imorgon. Jag är en kaosig missbrukar tonåring och jag missbrukar livet. Livet missbrukar mig.

Födelsedagsbäng

IGÅR fyllde jag år. Jag har alltid älskat min födelsedag även om det mattats av de senare åren. MEN igår ville jag ha en bra födelsedag. Inte en ok, utan en bra. Jag ville inte bara må ok, jag ville må bra. Så jag tog ett aktivt beslut att missbruka mina benso och alkohol. Jag är så jävla trött på att bara må antingen megadåligt, dåligt eller ok och kämpa mig igenom de saker jag måste göra om dagarna. Så dagen och kvällen blev mycket bra. Eftermiddagsöl följt av middag med drinkar och vin och jag mådde så bra och pratade och njöt. Utan hjärtklappning, uppgivenhet, misärtankar eller panikkänslor. Det var great. Det var inte heller jobbigt att gå på stan eller åka tåg hem och det var fantastiskt att komma hem och lägga mig i soffan och däcka på ett skönt och lugnt sätt.

Varje gång jag gör såhär kan man tänka sig att jag har dåligt samvete att jag fallit in i gamla dåliga vanor men ack. Inget dåligt samvete överhuvudtaget, snarare är jag så nöjd och peppad över att jag mått bra en dag och ser fram emot nästa gång jag ska unna mig en dos av det ena eller det andra i kombination med det ena eller det andra. Konstigt kanske men jag har verkligen inte vuxit ifrån missbrukarpersonligheten och är inte mogen för att lämna allt bakom mig en gång för alla. Undrar hur länge det skall vara så.

Livet är nästan ok

Livet på landet. Eller rättare sagt livet i en väldigt liten ort utanför en mindre kommun mitt i Skåne. 

Denna förändring har gjort mig gott. Nästan bara gott. Jag mår inte skitbra, men jag mår bättre. Jag har också lärt mig att förstå att när det är som jobbigast vet jag att det blir bättre efter ett tag igen. Något som för mig var helt otänkbart förr. Den generella stressnivån och oron i kroppen har sjunkit, dock hopar sig känslorna oftare och tar sig uttryck i panikångest. Men det finns vidbehovsmeducin och ett eget rum så det är nog ok. Jag fördjupar mig i kunskapen om ADHD/ADD och lär mig hur jag hanterar det och tillåter mig själv att må dåligt ibland, ta pauser, äta för att det är gott, vila. Massa vila och pauser. Hela tiden. Nödvändigt. 

Vi bor alltså 5 vuxna och ett barn på 2 år i detta hus. Det är skittrevligt. och jag älskar att titta på dålig dagsTV med vår allra käraste katt. Livet blev plötsligt lite ok :)

Return of the internetz

Ursäkta. Verkligen. Det är ju svintråkigt när någon bara försvinner från en blogg såhär. MEN till mitt försvar; nytt hus på landet och inget internet förrän nu.

Hoppas allt är väl med er. Jag har mycket att ta igen. Ska visa bilder också.
Har fått en kattunge. Den räddar mig hela tiden, räddar mig från att trilla långt ner i gråthålet.

Det är också skönt att bo utanför stan. Stresshormonerna i kroppen sjunker automatiskt.
Börjar morgnarna med att tända brasan. Lugn. Lagar kaffe, lyssnar på radio. Detta kan nog ha varit en räddning. Jag önskar jag kunde dela med mig av den till er alla som skulle behöva det.

Återkommer snart och skriver intressantare inlägg än det här. Skulle mest bara säga att jag lever.

Kramar från Glittervargen

Pad thai och pargitan

Det är svårt nu. Ätit samma thairätt i två dagar, varit inomhus och knaprat pargitan. Gråter mycket. Det är svårt att skriva. Det är svårt att min pojkväns far ligger inför döden, det är svårt att flyttpacka. Det är stressande som fan och jag har kalla fötter inför flytten. Flytten till landet, flytten som skulle få mig att må bättre.

Det är svårt att skriva, önskar jag hade mer kraft för jag vill behålla bloggen och jag uppskattar så att ni läser. Men som sagt. Det är väldigt svårt allting. Ska skriva mer snart.

Kramar till er!

Bara ett vanligt jävla liv, snälla.

Alltså, det är mycket nu. Har tvingats börja jobba igen så det har jag gjort i några dagar. Det suger verkligen. När jag kommer hem är jag så trött i kroppen och huvudet att jag inte kan ta mig för någonting. Orkar inte duscha, inte äta, inte handla. Men jag orkar gråta och det slutar inte när det börjar. Tar sömntablett typ 19 för att jag inte orkar med vetskapen om att jag ska jobba morgonen därpå igen. Fan alltså, hur ska jag någonsin kunna försörja mig? Kan ju inte vara sjukskriven igen, får ju ändå inga pengar.

Stressmoment 2 är ju att jag faktiskt varit med och köpt ett hus som jag nu måste låna pengar för att betala. Åååh, ångesten!

Det regnar in när svärfar dör

Det regnar in i köket. Det droppar på flera ställen så vi har hinkar stående på golvet. Old fashioned style. Tur att man bor i hyreslägenhet.
Svärfar är döende i, framförallt lungcancer, men nu har han cancer i hela kroppen och har väldigt lite tid kvar. Det tär på min kära pojkvän och det tär på mig. Döden tär.
Annars är det ganska lite bättre. Concertan har blivit min nya bästa vän. Nästan. Kl 8 på morgonen tar jag dem. Innan de har börjat verka kan jag inte gå upp. Kan jag inte göra någonting.

Ikväll ska jag tvinga mig själv att somna svintidigt eftersom jag har sagt att jag kan jobba på mitt jobb igen. Man vet inte om de ringer men gör dem det, så vill jag vara jävligt beredd. Jag vill eller orkar inte men jag har inget val eftersom ja, som jag skrev, pengarna rullar inte in som de ska precis. Unnar mig pargitan för jag tycker synd om mig själv. Unnar mig även Sopranos och Kiviks päronlättdryck. Kanske gråter jag sen.

Världens modernaste land

2013 fick ha kvar mig. Malmö fick tillbaka mig. Min kille fick behålla mig. Trots att hela jul -och nyårshelgen varit en ända stor nära-döden-uppevelse. Började året med ett läkarbesök där det koms fram till att jag skall bara vara halvtidssjukskriven istället för hel, ansöka om aktivitetsersättning och försöka jobba 50%. Hah. Om jag inte får så mycket jobb (är vikarie) så innebär det att jag inte kommer att kunna betala hyran på så få timmar. Skulle aktivitetsersättningen gå igenom, den tar 4-6 månader att processas, kommer jag att få ersättningen retroaktivt och allt löser sig typ. Skulle den INTE gå igenom kommer jag ha jobbat väldigt lite, leva på existensminimum i 6 månader för att då få reda på att jag inte får några cash alls. Jävlars skit.

Att vara sjukskriven är helt värdelöst ju nu även, eftersom jag inte får eller fått någon ersättning sedan september och är skuldsatt upp över öronen. Jag är sjuk, men får inga cash på grund utav att jag hade ett två veckors mellan rum mellan jobb och sjukskrivning i somras. Jag har ringt och havererat på alla instanser. Allt förgäves.

Det är så jävla lätt att bli fattig och bostadslös i detta moderna Sverige. Helt fantastiskt land. Verkligen.