måndag 29 juli 2013

Kronofogden STFU




Tillbaka på landet. Tiden står stilla. Jag vill städa hela huset med musik i öronen. Här är stökigt, jag är lite berusad och bäng och då är städet så mycket enklare att utför. Jag är lättdistraherad. Jag har svårt att skriva nu eftersom jag i periferin hör en dokumentär om Malmö som en av mina homies kollar på. Det stör mig. Allting stör mig.



Träffade min läkare idag efter semestern. Kemin mellan oss är inte fantastisk. Men jag berättade iaf om att jag haft den bästa sommaren på många år vilket är sant och att jag inte tagit lika många sömntabletter än vanligt vilket inte är sant. Lite sant är det. Tagit dem färre tillfälle till sömngående, däremot kompenserat det med att ta de med en öl på en tråkig eftermiddag.
Sa också till läkaren att jag verkligen kämpar med vardagliga ting som att äta, åka buss, betala räkningar (kronofogden), öppna kuvert, sköta jobbet vilka alla är ganska vitala ting. Då sa hon att detta var ju typiska symptom av ADD och att det finns hjälp att få. Gud...kan det vara så enkelt? Är jag inte bara riktigt jävla super lat individ? Hoppas det är diagnosen.

Kronofogden lay off me!! Jag är ju typ sjuk juuuuu.....hjälp.



Creds till min hängivne kamrat Hieronymo som inte verkar ge upp om mig trots dålig uppdatering under sommarledigheten.
Läs hans blogg här : http://hieronymo.bloggo.nu/


onsdag 17 juli 2013

Kallkalkon


Råkade sluta med cipralex. De tog slut, jag orkade inte göra något åt det. Nu har jag inte tagit den på två dagar. Från 20 mg till 0. Det är ju ingen supermedicin så det märks ej jättemycket men jag får alltid liknande änkestötar genom hela kroppen om jag rör mig snabbt. Heh. Annars är jag varken mer eller mindre deprimerad än i måndags I guess.

Jag har utnyttjat sommaren och det gör mig glad och Göteborgshelgen var till belåtenhet även om det var kämpigt emellanåt. Det bästa med att göra bra och nyttiga grejor är att det alltid känns bäst efteråt.






fredag 12 juli 2013

Away


Tar mig i kragen och åker till Göteborg. Ensam. Fasan själv. Vi får se hur det går. Brb.




söndag 7 juli 2013

Inläggets rubrik

Strålande sol, fåglarna kvittrar, de andra är och badar vid sjön. Det är svårt att vara grammatiskt korrekt nu. Ignorerar vädret, ignorerar gläjden , ignorerar städningsdagen. Är på mitt rum, fördragna gardiner, dricker öl, tar imovane. Ingen fara, vill ej dö, vill bara inte vara med i sommaren. Klarar inte av att vara vaken, klarar inte av att blunda, klarar inte av att se. Får ej vara ifred längre. Ingen ska stå vid min sida. Ignen ska säga saker om de inte finns. Dags för abilllify igen, frågetecken. Jag kan bra andas och skriva och ta substanser. Vem ska ta hand om mig, frågetecken.










fredag 5 juli 2013

1 tablett dagligen till natten



Alltså det här med sömntabletter dagtid. Fan alltså. Det är svårt att sluta med. Inte i sovsyfte utan i klara-av-dagen-syfte. Har gjort detta i flera år. Är det jobbigt om dagarna, tar jag hellre en eller två imovane än benso(!). De är ju liknande preparat, det förstår jag men jag inser ju att det är svindumt att göra så. Men det är ju det ända som hjälper mot avgrunden.

Senast idag. Jävligt ostadig morgon och förmiddag, trött på skiten, ångesten började bli för fysisk så jag tog en halv zopiklon och en öl. That was it. Sen blev dagen jävligt ok. Inget rus, endast ok. Är detta liksom vanligt? Att flumma på det fattar jag är vanligt men att ta det regelbundet som nån random antidepp har jag inte hört om någon annan som gör...








onsdag 3 juli 2013

Midsommar- inferno 2.0 - Eftersnack



Jaaaaaaaaaaaaaaaa, vad det är svårt att ta tag i att uppdatera ibland. Men tacksam för ni som orkar följa. Det är verkligen skitviktigt med bekräftelsen.

Midsommar alltså. Vart skall jag begynna? Det var superkul, superhetsigt, supermycket alkohol, supermycket folk, supernervöst, superkaosigt. "Super" är ett ganska töntigt ord alltså...

Enbart 1 självmordsförsök gjordes under kvällen. Det var inte mitt. Det var min kamrat som jag bor med som jag tidigare nämnt i samband med hennes inläggning osv. Plötsligt var hon borta. Från att ha dansat, druckit och pratat massa var hon borta länge. Vi sökte efter henne i fruktan av det värsta.
Plötsligt var hon tillbaka i trädgården, söndergråten och försvann upp på sitt rum där hon berättade att hon varit vid spåren (som ligger nära vårt hus). Hon skakade av ångest. Hon fick benso av mig, men bara en eftersom de andra tyckte att det var dumt att ge mer eftersom hon druckit en del. Vi satt med henne och jag var rädd. Jag ville gå ut till festen igen. Jag pallade liksom inte ta i det. Jag ville inte se henne i hennes rödgråtna ögon. Jag vet ju hur det känns. Att inte se något annat alternativ. Jag hade magont.

Men jag gick inte ned till festen. Det gick inte att lämna henne. Jag stegade in på hennes rum, utan att knacka, utan att fråga om jag fick vara hos henne, utan att fråga hur hon mådde. Jag tog bara tag i hennes axlar, tittade henne jävligt långt in i ögonen. Jag trodde jag var mållös men tydligen sa jag typ; Förstår du att vi inte kommer lämna dig ifred nu? Förstår du att vi aldrig kommer låta dig göra något så dumt? Fattar du att detta är en sjukdom vi har? FATTAR DU ATT DET KOMMER BLI BÄTTRE?! Vi lämnar dig aldrig! Genom gråten nickade hon försiktigt, för att sedan ge mig den hårdaste kramen jag någonsin mottagit.

Sen gick jag ned och dansade lambada.