Varge kväll

                             Snälla vargen hjälp mig. Jag behöver assistans med livet i kväll. 

EKG ADD GHB HUS

Har gjort EKG och andra prover idag som en del av ADD-utredningen. Inte så spännande.
Ska få ny medicin och sen göra om proverna. Det kommer att ta tid detta här.

Något ROLIGT som har hänt är att vi verkar ha blivit ägare till ett hus på landet typ.
Ska skriva kontrakt imorgon och flytta in om 3 månader. Känns helt overkligt men jävligt kul och spännande! Vi kommer bo 5 personer varav ett är mina vänners 2-åriga barn. Helt nytt liv kommer jag att leva typ. Flytta från Möllan i Malmö till inåt landet. Jag har förhoppningar att det kommer vara bra för mig men också rädd att jag ska må sämre och isolera mig ännu mer. Men det är jävligt spännande!

Jag är 8 årig pojke med ADHD

Första testet i min utredning angående ADHD/ADD genomfört idag. 1 av 7 ska tilläggas, så det är långt kvar till diagnos. MEN idag jämförde min läkare mitt resultatstatistikpapper med en 8-årig pojke med ADHD och likheterna var extrema. Typ exakt lika. Haha. Skratta eller gråta alltså...

Hur är du när du är utan medicin? Jag vet inte.

Så jag träffade en ny läkare igår som ville göra en ADD-utredning. Jahaja.
Det ligger dessutom i släkten. Det var roligt när han frågade hur jag känner mig och beter mig när jag är utan medicin, så vet jag inte riktigt. Det var längesen vården började ge mig ångestdämpande och lugnande och parallellt med det har jag  självmedicinerat. När jag varit utan har jag ju mått dåligt för att jag inte haft något. Så jävla upp och ned.

Så på onsdag ska jag börja göra lite utredningar. Detta kan vara början på mitt nya liv! Med Lycka! Heureka!

Eller nja. Lagom road. Men visst, lite spännande ju om jag kan få slippa alla meds.

Tänk så har läkaren fel. Haha, whatever. Go ahead, exprimentera med mig, det är bara kul!

Min historia; Mollgan blev på riktigt

 

Detta är en presentation av mig själv som jag skrev till bloggen sistersheavilyarmed.blogspot.se

 Fantasi är bra att ha som barn. En bra egenskap, ett tecken på friskhet. Jag hade otroligt livlig fantasi. Jag byggde upp världar och scenarion, så jag hade sällan tråkigt och föredrog att vara själv och med mina tankar. Närstående och lärare uppskattade min förmåga att fantisera, och skriva fina berättelser, rita, berätta, prata och så vidare. Kreativt!

Framåt tonåren började fantasierna bli verkliga. Och alltmer ofrivilliga och så småningom hotfulla.
Fick svårt att sova på grund av mardrömmar och mardrömmarna fortsatte i vaket tillstånd. Blev svårare att gå ut, umgås, klara skolan, jobb. Istället för att kunna underhålla min själv, tog min fantasi över mitt liv med hallucinationer, röster, hot, kränkningar, döden, våld, såg saker och människor som inte fanns. Kuratorer och skolsköterska sattes in. En möjlig diagnos blev depression, destruktivitet, missbruk, ångestproblematik, suicidal, posttraumatisk stress, psykotiska inslag. Jag var 8 år gammal första gången jag skrev om självmord i min dagbok.

Självmedicinering började jag med fösta gången när jag 13. Weed, alkohol, värktabletter. 14 gammal tog jag amfetamin för första gången. Sen benso, andra lugnande preparat, sömnmedel, vad jag kunde komma över tillsammans med mina drogvänner. Provade heroin första gången när jag var 17. Var destruktiv, aggressiv, utsattes för våld, utsatte mig själv för våld. De psykotiska inslagen, ersattes med missbruk och överdoser, som i sin tur avlöstes av rehabilitering och ett varmt välkomnande av den psykiatriska vården och psykofarmakans värld. Där är jag än idag och har fortfarande inte fått en slutgiltig diagnos.

Nu är jag 25 instabila år gammal, och det känns som om jag gått i pension och är i slutstadiet av mitt liv. För jag har gjort allt. Men jag behöver lära mig att dela med mig och hitta andra som förstår. Därför skaffade jag en blogg och allt jag vill är att försöka ha ett vanligt liv.

Bängtson

Kanske blir 2012 året då jag slutar med benso och köper ett hus.

Kanske säger jag det bara för att jag följde tipsen i föregående inlägg. Alkohol, och alkohol
och pargitan och Imovane, Klockan är 19.25 . Jag är ute i molnen.

Det är när jag är bäng som jag känner att skriva i denna blogg,  för då har jag hopp och mår fantastiskt bra. Även fast jag sluddrar, tappar koncentrationen. Det detta tillstånd är det närmaste jag kommer att leva ett "normalt"liv. Jag älskar det nu men vet att jag kommer önska att jag inte var levande imorgon.

Jag har inget konsekvenstänkande, och jag blandar gärna det ena och det andra. Easily
Parallellt men detta är jag jättenojjig att jag kommer att förstöra mina organ typ.

Fan, vad jag älskar att missbruka! Fucked up.

1-Cyklohexyl-1-fenyl-3-piperidino-1-propanol

Sjukt att det är en medicin mot parkinsonism jag ser fram emot att ta. Kan fan nästan liknade vid ett bensorus. Det och Imovane såklart. Kanske klarar jag mig några timmar till utan nått. Kanske.

Om Trihexyfenidyl;

"Preparaten kan missbrukas, ensamma eller i kombination med alkohol." 

Haha, man vet att man har missbrukartendenser när man ser ovanstående som ett tips och inte en varning... Thx, internetmedicin.se. 

Utan benso försmäktar jag på denna ö

Benson är slut och jag får inga nya just nu p g a missbrukandet tidigare. Jag kan fan inte stå rakt. Angsten är i samtliga delar av kroppen. Jag kan inte äta, kolla på tv, prata utan att bli svinirriterad.
Kan bara ta theralen + imovane = apati = väldigt okonstruktivt.
"Kom tillbaka om det känns för jobbigt." sa dom. Psyk alltså.
Funderar på att gå tillbaka då det känns för jobbigt.

Jag ångrar fan aldrig något.

Jag ångrar inte alls förra inlägget. Jag avundas bara känslan. Det var ärligt.
Jag ångrar sällan något. Konsekvenstänkandet är bara inte där. Som en tonåring, fast genom hela livet hittils. Det verkar vara omöjligt att lära av mina egna misstag.

Inte ens en av de värsta gångerna jag hamnade på akuten på grund av överdos, ångrade jag mig efteråt. Hade ett blodtryck på 40/nått annat under 100, minns ej, och fick adrenalinspruta(?). Kom ut nästa dag, bakis, avgiftig och skakig, men mådde psykiskt oerhört bra. Det enda jag kunde minnas var vilken jävligt soft kväll jag hade haft med mig själv innan mina närstående stod böjda, gråtande över mig i ambulansen och sa att det älskade mig.

Berusalem

Har druckit ganska mycket öl. Har tagit benso samt pargitan. Varför är det så jävla bra? Varför kan jag leva ett helt vanligt liv, och bete mig som andra bara bara när jag är bäng?
Hur skall jag någonsin kunna leva ett vanligt liv utan berusningsmedel.
Är det jag eller berusningen som lever mitt liv? Jag vet ej längre. Strax försvinner ruset. Och det vanliga livet. Vad gör jag då...


Typiskt inlägg jag kommer ångra imorgon.

Bara 12 timmar kvar innan jag får gå och lägga mig igen.

Godmorgon. 

Cipralex 20 mg

Abillify 10 mg

Oxascand 25 mg

Theralen orala droppar

Pargitan 5 mg

Imovane 7,5 mg

Godnatt.

Psykdag

Idag, 10 oktober, är det världsdagen för psykisk hälsa.
Grattis till mig samt grattis till er andra. 
Grattis till oss. 

Hejdå mamma, jag ska gå ut och dö.

Eftersom jag själv inte kan minnas en tid då självmord inte var en av tankarna jag tänkte har jag med åren blivit allt mer intresserad av ämnet barn och självmord/destruktivitet. Det fascinerar mig otroligt. Kan man liksom födas endast för att dö ganska direkt igen? Och hur kan ett barn som aldrig varit med om ett nära dödsfall ändå anse att en avslutningen av livet är meningen?

När jag var liten fanns typ inte internet, vilket nog är en jävla tur eftersom en googling på självmord inte inte direkt gynnat mina dödsfantasier. Jag var glad men allvarlig som barn. 

Jag var lycklig och grubblade alltid. Jag var nyfiken på destruktivitet. Jag började att prova att trycka på alla mina olika destruktivitetsknappar tidigt.

Första gången jag skriftligt uttryckte att jag ville dö var jag 8 år och jag skrev det i min dagbok. Jag var olyckligt kär. Det är först på senare år jag förstått att alla inte tänker såhär. 

Om man tappar ett glas i golvet, välter ett mjölkpaket så vill man inte dö. Man blir arg och sopar och torkar upp. Jag ville dö varje gång. Men jag sa det aldrig, för jag förstod att mamma skulle bli ledsen. Så det potentiella självmordet behöll jag för mig själv. Som en trygghet ifall något skulle bli för jobbigt. 

Mången gång under min uppväxt har jag också gått långt långt hemifrån, så långt att jag önskade att jag inte hittade hem igen. Det var synd om mig tänkte jag alltid. 

Otaliga gånger gick jag ut på en pir och satt och hotade mig själv med döden. 

Jag blev rädd för mina hot och gick så småningom hem. Något lättad över att veta att döden alltid fanns nära till hands, men att livet var ok att leva ändå. 

Om det är någon som har något tips kring ämnet, eller har erfarenheter av barn inom psykiatrin, tipsa mig gärna. Jag ska bli en forskare tror jag. 

/Glittervargen

Det är en Imovanesak

Tacka gudarna för att jag har någon som portionerar ut min medicin åt mig.
Tacka även gudarna för att ingen kan bestämma över exakt när jag skall ta dem.

Klockan är 18:45, kvällsångesten har infunnit sig och äntligen, efter 12 timmars emotionell slagfält till vakenhet, välkomnar jag nu imovane med öppna armar!

Vargtröja

Min första vargtröja köpte jag på gymnasiet. Det var så ute att vi ville göra det inne. Min första vargtröja var svart, och vargen ylade mot månen. Därefter har det rullat på och jag äger nu 5 stycken olika t-shirtar med vargmotiv. Plus en med delfinmotiv. Den fungerar nästa lika bra som vargtröjor. Dessa plagg har under flera år fungerat som snuttefiltar då man känner att förskakningarna till avgrundsångesten börjar visa sig. På med en tröja, en mössa, shorts (Det går fan inte att ha långbyxor i ångesttider), slå hårt i väggen flera gånger, gärna betong så det inte låter så mycket, släng dig i sängen, åla runt och känn hur å angsten skrattar åt dig medan den arbetar sig fram för att erövra och plundra varenda lem i din kropp. Gråt kanske. 

Första gången jag ville ta livet av mig var jag 8 år gammal. Fast jag visste inte hur man gjorde. Så jag gjorde inte det. 

Du får ta livet av dig en annan stad.

Innan jag var inlagd på psykiatriska kliniken i Malmö var jag oundvikligen på psykakuten och spenderade min desperata tid. Tillslut blev det min tur, blev bedömd och kom överens om inläggning på grund av kombinationen suicidal, missbruk samt kass impulskontroll. Fine.

Kort efter att beslutet fattas, hämtar läkaren mig och säger att jag inte kan läggas in här därför att jag är skriven i Helsingborg, vilket är sant men det har ej skapat några problem inom vården tidigare. Jag har gått till psyks öppenvårdsmottagning i flera år liksom. So anyway, de skickar mig, en suicidal missbrukare med kass impulskontroll, långt iväg från deras ansvar för att ta tåget i 45 minuter ensam. Jag som kommit dit i första hand för att jag inte kunnat vara ensam en sekund utan att känna som om jag förintas inifrån.

Väl på psyk i Helsingborg, dit jag antar att jag blivit remitterad och har säng och allt, så får jag sitta och vänta i två timmar (och hinner tänka en självmordstanke/sekund) för att då få reda på att det är fullt och att de ska börja skicka folk till Kristianstad istället. Jag bröt ihop på ett snyggt sätt, tar tillbaka mitt lägg och drar hem till Malmö. Fuck det där alltså. Jag kan knappt förstå att jag överlevde det äventyret. Och heller inte hur vården kan gambla människors sköra mående på detta sätt.

Men nä, jag är ej förvånad, såklart. Men det roliga med detta är att mina kontakter på Öppenvårdsmottagningen i Malmö blev arga, kaosade ur på akutpsyk, hade teammöten och ändrade riktlinjerna så att man nu kan bli inlagd i den stad man befinner sig om det är akut.

Vips blev jag inlagd. At på benso + ny medicin.  Men nu är jag ute igen. Uh.


/Glittervargen

Jag bloggar, alltså finns jag

Helt nervöst. Blogga för första gången. Sicken rookie jag är.

Jag vet inte om det är töntigt eller ett genidrag att börja blogga för min del. Jag hoppas på det senare, då jag vet att jag har många bra saker att skriva. Speciellt om psykisk ohälsa. Det kommer jag skriva nästan uteslutande om. Alla inlägg kommer att vara intressanta. I swear.

Det var Lina som peppade mig till att skaffa en egen blogg så droppen rann över i inspirationsbägaren.
Så tack, vargsyster.

Nu är mitt första inlägg slut. Jag hoppas verkligen nån kommer att läsa.. ^^ Vad gör man om ingen hittar bloggen liksom?

/Glittervargen
Sällskapet Varg