Mrs Diazepamina Theralenuis Concertalis

Paniken har lagt sig. Theralenkoman är kommen. Theralen är den värsta drogen nästan, tar den sällan, men benson har kommit upp i så stor dos nu i dagarna att jag inte vill (läs; borde) stoppa i mig mer. Jag är helt apatisk, stirrar i väggen, har panikångest- orkar inte bry mig. Ögonen är öppna men känns som stängda, kan inte sova, kan inte vara vaken. Blundar jag, dör jag. Jag hatar detta. Men det verkar vara det enda som hindrar mig från att gå ut, gråta, slå, springa tills jag försvinner. Jag skulle lätt kunna försvinna här på landet. Detta inlägg har tagit 30 minuter att skriva. Undrar hur psykvården i Karlskrona är...

Angst i antågande

Att färdas. Från angst. Till angst. Med angst. På natten. 

Vad är väl en natt i psykakutens väntrum?

Misär. Julångesten tog mig. Vaknade kl 03 härrom natten av mardrömmar i svett och ångest. vänder och vrider mig av bröst -och magsmärtor. Jag är osäker på om det är meningen att jag ska dö nu eller ej. Det är storm ute, jag ringer psykakuten, Helsingborg, de säger att jag borde komma dit. Att väcka min ömma moder är inget alternativ.
Är helt desillusionerad, tar på mig alla kläder jag har, gråter mig fram till entrén till psykakuten. Inga läkare såklart i tjänst vid den tiden, jag vet ju det. Hyperventilerar genom en ca halvtimme, somnar på stolarna, vaknar av en sköterska som väcker mig och det slår mig att inläggning på psyk är inte jätteroligt alls. Jag vet ju det. Två sköterskor pratar med mig och jag säger att jag inte vill dö på riktigt och beslutar mig för att gå hem till mor igen. Kommer dit vid sju, tar en imovane, går och lägger mig. (Observera poesi;) Försvinner. Som ett vrak i havet.  Min ömma moder har inget märkt.


Katastrof. Jag kan inte bestämma mig om livet är värt att leva om detta ska hända hela tiden.

Förbjud mitt missbruk

Idag kunde jag hämta ut alla mina mediciner, bland andra neuroleptikan Abillify och dess biverkningsmedicin pargitan.  Men när jag står där hör jag mig själv säga;
-Abillify behövs inte, den har jag kvar av, men gärna pargitanen.

Jag behöver abillifyen, men den är INTE nice. Jag behöver inte pargitanen, men den är NICE.


*Facepalm*

Flygande brinnande fåglar

Jag skakar skakar skakar av angst. Skakar av ensam, skakar av jul och förväntningar. 

Jag har glömt mina anti-angst-trick, jag jag har glömt hur jag mådde igår, jag har glömt att förnya mina recept inför julledigheterna, jag har glömt betala räkningar, jag har glömt hur kronofogden känns i magen, jag har glömt meningen. Jag hoppas jag har glömt i morgon hur jag mår idag. 


tio år försvann i luften som nyårssms
och det är lätt att rymma hemifrån men det är svårt att hitta hem igen
men det är ett nytt år snart,  ja, jag vet jag är inte olycklig
bara nykter vännen min. 


Flygande brinnande fåglar, jag sa flygande brinnande fåglar. 

Jag saknar min vän Andrés. 

Wolf club

T-shirt store har fattat detta med Vargsällskapet. 299 kr. Någon borde slå till.

    T-shirt store

Friends 4-ever

Jag har massor av vänner. Alla anser sig vara min vän, men jag anser inte de vara mina vänner. Mina riktiga vänner är concerta, imovane, abillify och pargitan, oxascand, diazepam.

"Vännerna". Så fort jag ser dem får jag ett starkt behov av att prata om mig själv och när jag väl börjat kan jag inte sluta. Bla bla bla om mig mig mig. De kanske är intresserade, de kanske tycker jag är svinjobbig. Förmodligen det förstnämnda men jag känner bara det sistnämna eftersom jag kommer hem och får en djävulsångest över att jag pratat så mycket om mig själv. Känner att mina "vänner" säkert tycker att det är skitbull att höra om hur jag mår, vilken medicin jag tar etc.

Men det är det jag kan. Mitt sjuka jag. Psykologen sa senast igår att jag kanske ska försöka prata om annat när jag är med mina "vänner". Det har jag knappt tänkt på att jag kan. Jag ska börja att sluta prata om tvångsmässiga självmordstankar, medicinbäng, drogsug osv från och med. Nu........

....tystnad.

Ett glas måndag

Ja, så blev det. ADD med medicin concerta. Väntar mig underverk och förbereder mig på besvikelse.

Unnade mig ett glas vin ute, trots minusgrader och myrkrypningar. Tack.

Dagen före imorgon

Vad faaan.
Klockan har inte hunnit bli 10 på förmiddagen och jag har ställt in hela dagen. Hur ska jag få i mig mat? Vad ska jag göra alla timmar fram tills att jag får gå och lägga mig. Vill inte klä på mig, bara ha mysbyxor och vargtröja. Vargtröja vargtröja. Den hjälper väl lite antar jag.

Går ibland upp från sängen/fåtöljen för att gå till kylskåpet. Väl där kapitulerar jag. Det finns potentiell mat, men jag orkar ej tillreda den. Inte ens bre en macka. JAg vet att om jag inte äter så mår jag ju supermycket sämre men tanken på att fixa med mat samt äta gör mig FÖRBANNAD.
Fattar ej varför. Gå ut ska vi inte tala om. Men imorgon måste jag gå ut, för jag ska få diagnos ADD eller ej. Concerta. Hmm.

Imponerad av min förmåga att göra ingenting dock. Stirra i väggen i flera timmar. Bra egenskap det där.

Fireball, ditt as.

Alltså. Alkohol. Vilken jävla drog. Eller kanske blandningen av de mediciner jag tar + alkohol.
Brukar kunna ha det under kontroll men i lördags, jäähääävlar. Tvåsiffrigt antal fireballshots. Control lost.

Fredagsmys.

Så jävla svårt att bara göra det. Så svårt att se någon i ögonen, förstå vad de menar. Vad pratar de om? Titta bort för fan, innan jag gör det, annars slår jag dig i ansiktet.
Du vill bara prata med mig, berätta någonting du tror jag tycker är intressant. Men jag tycker inte att det är intressant. Jag tycker att hela du är ointressant. Ej av intresse.
Vad ska det krävas av dig? Vad ska det krävas av mig? Du vill bara veta hur jag mår...

Kul fest.

Lejm

Haha, jösses vad lejm förra inlägget var, hahah. Ärligt i alla fall.

Revolutionär med trasiga knogar

2 imovane. En öl.  Äntligen ro i kroppen. Kämpat hela dagen genom att ta en minut i taget. Min kropp vill transformera sig till en avgrund och och försvinna till ingenting. Så vill min kropp göra. Jag förstår det. Respekterar min kropp och hjärna. Men jag vill inte det. Kämpar jag emot. = panikångest.
Mycket gråt.
Jag slåss.
Jag slåss på min vägg. Mina väggar brukar slå mig när jag är omringad av angst. Jag vet inte vem som slår hårdast, jag eller väggen.

Beroendepersonligen

                              

Jag snusar sex snusar varge dag. Två åt gången. Med ca 4 timmars mellanrum. Så att jag kan få en go niccokick varge gång. Alkohol dricker jag gärna, men bara det starkaste och dricker det fort för att tydligt känna ruspåslaget. Jag äter inget på flera timmar innan jag ska ta imovanerna, i hopp om ett litet rus och det bokstavligen vattnas i munnen när jag bara hunnit tänka att jag ska ta någon tablett. Pargitan tar jag regelbundet nu istället för vid behov så nu går jag runt lite lullig hela dagarna. 

Men angsten då?! Jovisst, den är kvar! Den smyger sig fram mellan alla mina små berusningar och är brutalare än den varit på länge. All benso sattes ut när jag låg inlagd i september. Ingen angstmedicin = alla ska dö. Jag ska dö. Det är meningen. Läkare på fredag eller psykakut om jag inte står ut. BOOOM!                

                                                 

Affe

Så idag genomgick jag ett test, fick concerta, gick på stan, kom tillbaka till läkaren, gjorde om samma test. Resultaten var 0 respektive 100. Läkarna var överväldigade. Jag var överväldigad eftersom jag kunnat gå på stan, läsa tidningen, titta på kläder, fikat med mig själv. Allt i totalt lugn. Det var fantastiskt.

Flax och cash

Fan alltså det är så jävla svårt. Har inte kunnat ta mig för någonting på flera dagar. 
Bara varit flaxig och myrkrypig i hela kroppen, mest benen. Den som säger att det bara är att jag är rastlös och behöver träna mer alltså... Det kan det fan inte vara, det är fruktansvärt och ångestframkallande som fan. 
Tänkt mycket på det senaste att jag ska gå till psykakut, men eftersom jag inte kan sitta still och vänta på någonting så är psyks potentiellt jävligt rejäla väntetid en mardröm just nu. 

Min senaste inläggning gick ju sådär när jag blev bedömd som suicidal, men sedan blev skickad först till Helsingborg och sedan Kristianstad. Väl inlagd blev jag lovad en sjukskrivning på 4 veckor, men än idag har jag inte sett något läkarintyg och försäkringskassan vet inte vad jag pratar om när jag säger att de ska ha fått in ett "sådant intyg." Ringt avdelningen på psyk där jag låg FEM gånger och bett dem skicka in.

Jag skulle också bli sjukskriven året ut av min läkare på öppenvården, men eftersom hon vägrar svara på mina mail så verkar det mörkt ut. Jag har inte kunnat jobba eftersom jag trott att jag varit eller varit på väg att bli sjukskriven.

Sitter mitt i skiten, betalat halv kontantinsats på ett stort hus och om vi i nuläget skulle betala resten  SÅ KAN INTE JAG DET! 

Jag ska fan ha mina cash! Hur jävla retroaktivt som helst men jag ska ha dem. Ringer patientnämnden nu. 

La Suisse

För några år sedan bodde jag runt i Schweiz i ett halvår och städade lyxvillor och passade rikemansbarn. Det var fedt ibland och sög ofta MEN jag träffade några riktigt fina människor i de olika städerna som jag fick bo hos och hänga med (Observera, inte de jag jobbade för alltså.). Det var soft, men det var också dåligt för det dröjde ej länge förrän jag fann mig  i en drug haze, till umgänge. Det verkar vara omöjligt för mig att INTE någon gång, vart jag än, hamna i just den positionen. Positionen av droger alltså.

Har alltså många superbra minnen därifrån men också några drogrelaterade dåliga. Men jag har i ala fall jättemånga fina bilder därifrån!

                 
                                                                     

Badminton och knark

Konsten att motstå frestelser. Fester och droger. Igår var jag på tre fester. Allt eller inget som jag brukar säga. Två av festerna erbjöd centralstimulantia. Jag höll mig till öl samt läsk (!). Festerna var kaoz.

Innan festerna spelade jag badminton med mina små systersöner.
Kontrasterna denna dagen var anmärkningsvärda.

Värmefilt och varg

Det känns tufft att vakna, titta på klockan och hoppas på att den är sen förmiddag, för då är det färre timmar tills man får gå och lägga sig igen...

Men om fyra timmar ska jag på samtal på psyk med psykolog och sjukgymnast.
Utmaningen är vad jag ska göra fram tills dess. Gissar på att det blir elektriska värmefilten, svtplay, pargitan och kaffe.

Tack för era kommentarer, verkligen. :)

Varge kväll

                             Snälla vargen hjälp mig. Jag behöver assistans med livet i kväll. 

EKG ADD GHB HUS

Har gjort EKG och andra prover idag som en del av ADD-utredningen. Inte så spännande.
Ska få ny medicin och sen göra om proverna. Det kommer att ta tid detta här.

Något ROLIGT som har hänt är att vi verkar ha blivit ägare till ett hus på landet typ.
Ska skriva kontrakt imorgon och flytta in om 3 månader. Känns helt overkligt men jävligt kul och spännande! Vi kommer bo 5 personer varav ett är mina vänners 2-åriga barn. Helt nytt liv kommer jag att leva typ. Flytta från Möllan i Malmö till inåt landet. Jag har förhoppningar att det kommer vara bra för mig men också rädd att jag ska må sämre och isolera mig ännu mer. Men det är jävligt spännande!

Jag är 8 årig pojke med ADHD

Första testet i min utredning angående ADHD/ADD genomfört idag. 1 av 7 ska tilläggas, så det är långt kvar till diagnos. MEN idag jämförde min läkare mitt resultatstatistikpapper med en 8-årig pojke med ADHD och likheterna var extrema. Typ exakt lika. Haha. Skratta eller gråta alltså...

Hur är du när du är utan medicin? Jag vet inte.

Så jag träffade en ny läkare igår som ville göra en ADD-utredning. Jahaja.
Det ligger dessutom i släkten. Det var roligt när han frågade hur jag känner mig och beter mig när jag är utan medicin, så vet jag inte riktigt. Det var längesen vården började ge mig ångestdämpande och lugnande och parallellt med det har jag  självmedicinerat. När jag varit utan har jag ju mått dåligt för att jag inte haft något. Så jävla upp och ned.

Så på onsdag ska jag börja göra lite utredningar. Detta kan vara början på mitt nya liv! Med Lycka! Heureka!

Eller nja. Lagom road. Men visst, lite spännande ju om jag kan få slippa alla meds.

Tänk så har läkaren fel. Haha, whatever. Go ahead, exprimentera med mig, det är bara kul!

Min historia; Mollgan blev på riktigt

 

Detta är en presentation av mig själv som jag skrev till bloggen sistersheavilyarmed.blogspot.se

 Fantasi är bra att ha som barn. En bra egenskap, ett tecken på friskhet. Jag hade otroligt livlig fantasi. Jag byggde upp världar och scenarion, så jag hade sällan tråkigt och föredrog att vara själv och med mina tankar. Närstående och lärare uppskattade min förmåga att fantisera, och skriva fina berättelser, rita, berätta, prata och så vidare. Kreativt!

Framåt tonåren började fantasierna bli verkliga. Och alltmer ofrivilliga och så småningom hotfulla.
Fick svårt att sova på grund av mardrömmar och mardrömmarna fortsatte i vaket tillstånd. Blev svårare att gå ut, umgås, klara skolan, jobb. Istället för att kunna underhålla min själv, tog min fantasi över mitt liv med hallucinationer, röster, hot, kränkningar, döden, våld, såg saker och människor som inte fanns. Kuratorer och skolsköterska sattes in. En möjlig diagnos blev depression, destruktivitet, missbruk, ångestproblematik, suicidal, posttraumatisk stress, psykotiska inslag. Jag var 8 år gammal första gången jag skrev om självmord i min dagbok.

Självmedicinering började jag med fösta gången när jag 13. Weed, alkohol, värktabletter. 14 gammal tog jag amfetamin för första gången. Sen benso, andra lugnande preparat, sömnmedel, vad jag kunde komma över tillsammans med mina drogvänner. Provade heroin första gången när jag var 17. Var destruktiv, aggressiv, utsattes för våld, utsatte mig själv för våld. De psykotiska inslagen, ersattes med missbruk och överdoser, som i sin tur avlöstes av rehabilitering och ett varmt välkomnande av den psykiatriska vården och psykofarmakans värld. Där är jag än idag och har fortfarande inte fått en slutgiltig diagnos.

Nu är jag 25 instabila år gammal, och det känns som om jag gått i pension och är i slutstadiet av mitt liv. För jag har gjort allt. Men jag behöver lära mig att dela med mig och hitta andra som förstår. Därför skaffade jag en blogg och allt jag vill är att försöka ha ett vanligt liv.

Bängtson

Kanske blir 2012 året då jag slutar med benso och köper ett hus.

Kanske säger jag det bara för att jag följde tipsen i föregående inlägg. Alkohol, och alkohol
och pargitan och Imovane, Klockan är 19.25 . Jag är ute i molnen.

Det är när jag är bäng som jag känner att skriva i denna blogg,  för då har jag hopp och mår fantastiskt bra. Även fast jag sluddrar, tappar koncentrationen. Det detta tillstånd är det närmaste jag kommer att leva ett "normalt"liv. Jag älskar det nu men vet att jag kommer önska att jag inte var levande imorgon.

Jag har inget konsekvenstänkande, och jag blandar gärna det ena och det andra. Easily
Parallellt men detta är jag jättenojjig att jag kommer att förstöra mina organ typ.

Fan, vad jag älskar att missbruka! Fucked up.

1-Cyklohexyl-1-fenyl-3-piperidino-1-propanol

Sjukt att det är en medicin mot parkinsonism jag ser fram emot att ta. Kan fan nästan liknade vid ett bensorus. Det och Imovane såklart. Kanske klarar jag mig några timmar till utan nått. Kanske.

Om Trihexyfenidyl;

"Preparaten kan missbrukas, ensamma eller i kombination med alkohol." 

Haha, man vet att man har missbrukartendenser när man ser ovanstående som ett tips och inte en varning... Thx, internetmedicin.se. 

Utan benso försmäktar jag på denna ö

Benson är slut och jag får inga nya just nu p g a missbrukandet tidigare. Jag kan fan inte stå rakt. Angsten är i samtliga delar av kroppen. Jag kan inte äta, kolla på tv, prata utan att bli svinirriterad.
Kan bara ta theralen + imovane = apati = väldigt okonstruktivt.
"Kom tillbaka om det känns för jobbigt." sa dom. Psyk alltså.
Funderar på att gå tillbaka då det känns för jobbigt.

Jag ångrar fan aldrig något.

Jag ångrar inte alls förra inlägget. Jag avundas bara känslan. Det var ärligt.
Jag ångrar sällan något. Konsekvenstänkandet är bara inte där. Som en tonåring, fast genom hela livet hittils. Det verkar vara omöjligt att lära av mina egna misstag.

Inte ens en av de värsta gångerna jag hamnade på akuten på grund av överdos, ångrade jag mig efteråt. Hade ett blodtryck på 40/nått annat under 100, minns ej, och fick adrenalinspruta(?). Kom ut nästa dag, bakis, avgiftig och skakig, men mådde psykiskt oerhört bra. Det enda jag kunde minnas var vilken jävligt soft kväll jag hade haft med mig själv innan mina närstående stod böjda, gråtande över mig i ambulansen och sa att det älskade mig.

Berusalem

Har druckit ganska mycket öl. Har tagit benso samt pargitan. Varför är det så jävla bra? Varför kan jag leva ett helt vanligt liv, och bete mig som andra bara bara när jag är bäng?
Hur skall jag någonsin kunna leva ett vanligt liv utan berusningsmedel.
Är det jag eller berusningen som lever mitt liv? Jag vet ej längre. Strax försvinner ruset. Och det vanliga livet. Vad gör jag då...


Typiskt inlägg jag kommer ångra imorgon.

Bara 12 timmar kvar innan jag får gå och lägga mig igen.

Godmorgon. 

Cipralex 20 mg

Abillify 10 mg

Oxascand 25 mg

Theralen orala droppar

Pargitan 5 mg

Imovane 7,5 mg

Godnatt.

Psykdag

Idag, 10 oktober, är det världsdagen för psykisk hälsa.
Grattis till mig samt grattis till er andra. 
Grattis till oss. 

Hejdå mamma, jag ska gå ut och dö.

Eftersom jag själv inte kan minnas en tid då självmord inte var en av tankarna jag tänkte har jag med åren blivit allt mer intresserad av ämnet barn och självmord/destruktivitet. Det fascinerar mig otroligt. Kan man liksom födas endast för att dö ganska direkt igen? Och hur kan ett barn som aldrig varit med om ett nära dödsfall ändå anse att en avslutningen av livet är meningen?

När jag var liten fanns typ inte internet, vilket nog är en jävla tur eftersom en googling på självmord inte inte direkt gynnat mina dödsfantasier. Jag var glad men allvarlig som barn. 

Jag var lycklig och grubblade alltid. Jag var nyfiken på destruktivitet. Jag började att prova att trycka på alla mina olika destruktivitetsknappar tidigt.

Första gången jag skriftligt uttryckte att jag ville dö var jag 8 år och jag skrev det i min dagbok. Jag var olyckligt kär. Det är först på senare år jag förstått att alla inte tänker såhär. 

Om man tappar ett glas i golvet, välter ett mjölkpaket så vill man inte dö. Man blir arg och sopar och torkar upp. Jag ville dö varje gång. Men jag sa det aldrig, för jag förstod att mamma skulle bli ledsen. Så det potentiella självmordet behöll jag för mig själv. Som en trygghet ifall något skulle bli för jobbigt. 

Mången gång under min uppväxt har jag också gått långt långt hemifrån, så långt att jag önskade att jag inte hittade hem igen. Det var synd om mig tänkte jag alltid. 

Otaliga gånger gick jag ut på en pir och satt och hotade mig själv med döden. 

Jag blev rädd för mina hot och gick så småningom hem. Något lättad över att veta att döden alltid fanns nära till hands, men att livet var ok att leva ändå. 

Om det är någon som har något tips kring ämnet, eller har erfarenheter av barn inom psykiatrin, tipsa mig gärna. Jag ska bli en forskare tror jag. 

/Glittervargen

Det är en Imovanesak

Tacka gudarna för att jag har någon som portionerar ut min medicin åt mig.
Tacka även gudarna för att ingen kan bestämma över exakt när jag skall ta dem.

Klockan är 18:45, kvällsångesten har infunnit sig och äntligen, efter 12 timmars emotionell slagfält till vakenhet, välkomnar jag nu imovane med öppna armar!

Vargtröja

Min första vargtröja köpte jag på gymnasiet. Det var så ute att vi ville göra det inne. Min första vargtröja var svart, och vargen ylade mot månen. Därefter har det rullat på och jag äger nu 5 stycken olika t-shirtar med vargmotiv. Plus en med delfinmotiv. Den fungerar nästa lika bra som vargtröjor. Dessa plagg har under flera år fungerat som snuttefiltar då man känner att förskakningarna till avgrundsångesten börjar visa sig. På med en tröja, en mössa, shorts (Det går fan inte att ha långbyxor i ångesttider), slå hårt i väggen flera gånger, gärna betong så det inte låter så mycket, släng dig i sängen, åla runt och känn hur å angsten skrattar åt dig medan den arbetar sig fram för att erövra och plundra varenda lem i din kropp. Gråt kanske. 

Första gången jag ville ta livet av mig var jag 8 år gammal. Fast jag visste inte hur man gjorde. Så jag gjorde inte det. 

Du får ta livet av dig en annan stad.

Innan jag var inlagd på psykiatriska kliniken i Malmö var jag oundvikligen på psykakuten och spenderade min desperata tid. Tillslut blev det min tur, blev bedömd och kom överens om inläggning på grund av kombinationen suicidal, missbruk samt kass impulskontroll. Fine.

Kort efter att beslutet fattas, hämtar läkaren mig och säger att jag inte kan läggas in här därför att jag är skriven i Helsingborg, vilket är sant men det har ej skapat några problem inom vården tidigare. Jag har gått till psyks öppenvårdsmottagning i flera år liksom. So anyway, de skickar mig, en suicidal missbrukare med kass impulskontroll, långt iväg från deras ansvar för att ta tåget i 45 minuter ensam. Jag som kommit dit i första hand för att jag inte kunnat vara ensam en sekund utan att känna som om jag förintas inifrån.

Väl på psyk i Helsingborg, dit jag antar att jag blivit remitterad och har säng och allt, så får jag sitta och vänta i två timmar (och hinner tänka en självmordstanke/sekund) för att då få reda på att det är fullt och att de ska börja skicka folk till Kristianstad istället. Jag bröt ihop på ett snyggt sätt, tar tillbaka mitt lägg och drar hem till Malmö. Fuck det där alltså. Jag kan knappt förstå att jag överlevde det äventyret. Och heller inte hur vården kan gambla människors sköra mående på detta sätt.

Men nä, jag är ej förvånad, såklart. Men det roliga med detta är att mina kontakter på Öppenvårdsmottagningen i Malmö blev arga, kaosade ur på akutpsyk, hade teammöten och ändrade riktlinjerna så att man nu kan bli inlagd i den stad man befinner sig om det är akut.

Vips blev jag inlagd. At på benso + ny medicin.  Men nu är jag ute igen. Uh.


/Glittervargen

Jag bloggar, alltså finns jag

Helt nervöst. Blogga för första gången. Sicken rookie jag är.

Jag vet inte om det är töntigt eller ett genidrag att börja blogga för min del. Jag hoppas på det senare, då jag vet att jag har många bra saker att skriva. Speciellt om psykisk ohälsa. Det kommer jag skriva nästan uteslutande om. Alla inlägg kommer att vara intressanta. I swear.

Det var Lina som peppade mig till att skaffa en egen blogg så droppen rann över i inspirationsbägaren.
Så tack, vargsyster.

Nu är mitt första inlägg slut. Jag hoppas verkligen nån kommer att läsa.. ^^ Vad gör man om ingen hittar bloggen liksom?

/Glittervargen
Sällskapet Varg