Igår arbetade jag. Hela dagen. Därefter hälsade jag på en vän som fått bebis. Klockan 18 var jag helt utmattad och anspänningsångesten trängde sig igenom sociala anpassningsskjöld. Jag ville bara hem, men bävade samtidigt att åka tåg och buss. Men jag gjorde det. DOCK hade jag Skånetrafiken emot mig då de valde att slänga av alla i Lund av okänd anledning. Nästa tåg för mig att ta mig vidare gick 45 senare vilken skulle göra att jag missar min anslutande buss hem. Min andning blev kortare, blicken suddig och magknipen värre i o m denna insikt. Jag vandrade planlöst runt med gråten i halsen på Lund Central. Kvällsångesten var i full blom. Efter några minuter inser jag att jag har med mig medicin. Jag har med mig Imovane. Lättare gjort än sagt så var den i min mun. IMPULSHALLELUJAMOMENT!
ALLT blev lättare. Läste Metro, lyssnade på dokumentär, tittade på folk. Var som folk. Inte bäng, utan som folk.
Sen kom jag hem och har levt lycklig sedan dess.
Känner så väl igen det där. Har räddats tusentals gånger av Xanor, morfin eller annat ångestdödande.
SvaraRaderakram från hieronymo
Åh, ja, känner som föregående också igen mig. Bästa känslan när man glömt och precis kommer på att man har något gott med sig, eller vad man ska kalla det.
SvaraRaderaJag mår... bättre. Men inte bra, det är krånligt. Min pojkvän lider också av psykisk ohälsa och han mår inte bra just nu, och vi... triggar väl varandra, så det är lite klurigt just nu. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra. Och vice versa antar jag.