Det är svåra tider. Allt har tagits ifrån mig. Nu påbörjat missbruksbehandling igen, vilket jag insåg förra veckan skulle innebära att det sista receptet narkotikaklassade medel har skrivits ut och det blir inga fler för mig. Någonsin. Det kommer blinka stora röda lampor över min journal så fort en läkare tittar på den. Det känns helt jävla hopplöst. Jag har inte ens mina imovane själv. Högtiden på dagen är 19:30ish när min kille inte klarar av att se ångesten och apatin i mina ögon, inser att det inte finns någonting han kan göra för mig förutom att ge mig imovane. Sicket jävla liv.
Atarax har ersatt min person i sociala sammanhang. Säger inget, gör inget, vill inget, när jag gör något blir jag arg och ledsen. När jag står/sitter stilla somnar jag. Tummen upp för livet och sarkasmen.
Nu är kl 13:49 och jag ska dricka Havana Club.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar