söndag 21 december 2014

0,5 mg Livskvalitet



Vardagen känns som en ständig berusning. Utan substanser alltså. Medicinering och alkohol gör att jag får livet tillbaka.
Hur kan det vara så? När jag har något i kroppen kan jag göra vad som helst. Diska, städa, prata, kolla på film, laga mat, åka kollektivtrafik.

Jag försöker bara härma andra. Se hur de lever sitt vardagsliv. Koka kaffe på morgonen för att "det är så gott med första koppen kaffe" eller tända ljus när man äter mat för att "det är så mysigt" eller läsa bok på tåget för att "den är så spännande och det är så rogivande" Fattar ente. Allt jag gör är liksom påklistrat, inget kommer naturligt verkar det som. Förutom med någon substans i kroppen. Vaffan...

Klarade mig nästan fram till lunch med att ta imovane. Nästan. Men bara en halv.







1 kommentar:

  1. Tror de flesta härmar andras beteende till viss grad, särskilt de som är i övre tonåren (de "lär dig leva"). Men det kan ju bli sjukligt beteende också. Jag håller fortfarande på så, och jag är definitivt inte ungdom längre.

    Hur gick det med jul och allt det där?
    (hoppas det här blir publicerat nu, inget livsviktigt men ändå)
    kram från h

    SvaraRadera