Psykisk epidemi

Nu har kompisen, en av mina sambosar, blivit inlagd på psyk igen. Otroligt hur mycket det påverkar mig och jag tänker på det konstant. Jag är rädd och känner mig maktlös och har dåligt samvete över att jag inte gjort någonting trots att jag sett att hon mått dåligt den senaste tiden. Skrev till henne idag och hon svarade att hon kände sig tryggare där än ensam med sig själv just nu. Jag tror att jag är så rädd eftersom jag inbillar mig att jag vet precis hur hon känner samt att jag vet hur fruktansvärt ostimulerande det är att ligga inlagd på psyk i Malmö. Usch.

Jag har också jävligt svårt med uppmärksamhetsgrejen. Att ljuset liksom skiner på någon annan istället för mig i sådana här sammanhang. Jag vill typ säga till mina andra roomies när de pratar om vår inlagda vän ifråga; "Jag har minsann också varit inlagd, jag vet hur hon känner, det var mycket värre för mig, egentligen skulle jag också varit inlagd nu, jag kämpar minsann också för att överleva varje dag jada jada jada..."

Vad är det om?! Varför håller jag på så? Mitt ego tar så stor plats att jag blir mörkrädd. Puh.