Min inre röst är en laglig vardagsmissbrukare

Ensam hemma. Två diazepam, 1 imovane, en tuborg. Jag vet exakt att det är det jag skall ta. Jag vet exakt vart de tre substanserna finns. Jag tittar på klockan och jag tittar på substanserna. Jag ska inte ta något idag. Jag kanske tar en halv imovane senare. Eller en hel kanske, för jag tog ju bara en halv igår. Går ut och lägger mig i solen i trädgården. Efter 10 minuter är jag nöjd med min utevistelse samt dagliga intag av D-vitamin och går in, öppnar kylen och tittar på en öl. Tittar på klockan och beslutar att jag i alla fall skall vänta till efter klockan 13. Tittar på ett tv-serieavsnitt. Känns som jag har växtvärk i hela kroppen. Klockan blir 13:14. Kvart över minsann! Lyckats överleva en kvart extra! Nu förtjänar jag verkligen den ölen. Dricker upp den ganska snabbt. Undrar om jag någonsin kommer lära mig uppskatta smaken av öl. Går upp i sovrummet, öppnar mecicinlådan, tittar på kartorna tabletter. Imovane och diazepam. Det vattnas i munnen. Alltså, det vattnas i munnen. På riktigt. Tittar på klockan och tänker att nää, kanske lite tidigt nu. Klockan är ju bara 14 och klockan hinner ju knappt bli 17 innan jag är tillbaka på tråknykterbanan igen och då är det alldeless för långt tid tills man får gå och lägga sig och för många timmar att slå ihjäl med försvunnet-rus-ångest. Går ned i vardagsrummet igen.
Startar ett tv-serieavsnitt. Gör andningsövningar som jag blivit lärd. Växtvärkskänslan släpper lite. Allt känns ändå lite ok. Impulskontrollen går sönder. Jag går upp till sovrummet, klickar ut två diazepamtabletter samt två imovanetabletter. Lägger mig på sängen, på rygg med en kudde över ansiktet. Jag behöver inga andningsövningar. Herr Placebobäng andas lugnt åt mig direkt. Jag ställer in dagen. Dagen är inställd. Solen lyser starkt in genom fönstret. Jag önskar att den gick i moln så det inte är mitt fel att jag missar den.