Midsommar- inferno 2.0 - Eftersnack

Jaaaaaaaaaaaaaaaa, vad det är svårt att ta tag i att uppdatera ibland. Men tacksam för ni som orkar följa. Det är verkligen skitviktigt med bekräftelsen.

Midsommar alltså. Vart skall jag begynna? Det var superkul, superhetsigt, supermycket alkohol, supermycket folk, supernervöst, superkaosigt. "Super" är ett ganska töntigt ord alltså...

Enbart 1 självmordsförsök gjordes under kvällen. Det var inte mitt. Det var min kamrat som jag bor med som jag tidigare nämnt i samband med hennes inläggning osv. Plötsligt var hon borta. Från att ha dansat, druckit och pratat massa var hon borta länge. Vi sökte efter henne i fruktan av det värsta.
Plötsligt var hon tillbaka i trädgården, söndergråten och försvann upp på sitt rum där hon berättade att hon varit vid spåren (som ligger nära vårt hus). Hon skakade av ångest. Hon fick benso av mig, men bara en eftersom de andra tyckte att det var dumt att ge mer eftersom hon druckit en del. Vi satt med henne och jag var rädd. Jag ville gå ut till festen igen. Jag pallade liksom inte ta i det. Jag ville inte se henne i hennes rödgråtna ögon. Jag vet ju hur det känns. Att inte se något annat alternativ. Jag hade magont.

Men jag gick inte ned till festen. Det gick inte att lämna henne. Jag stegade in på hennes rum, utan att knacka, utan att fråga om jag fick vara hos henne, utan att fråga hur hon mådde. Jag tog bara tag i hennes axlar, tittade henne jävligt långt in i ögonen. Jag trodde jag var mållös men tydligen sa jag typ; Förstår du att vi inte kommer lämna dig ifred nu? Förstår du att vi aldrig kommer låta dig göra något så dumt? Fattar du att detta är en sjukdom vi har? FATTAR DU ATT DET KOMMER BLI BÄTTRE?! Vi lämnar dig aldrig! Genom gråten nickade hon försiktigt, för att sedan ge mig den hårdaste kramen jag någonsin mottagit.

Sen gick jag ned och dansade lambada.