tisdag 20 november 2012

Beroendepersonligen

                              
Jag snusar sex snusar varge dag. Två åt gången. Med ca 4 timmars mellanrum. Så att jag kan få en go niccokick varge gång. Alkohol dricker jag gärna, men bara det starkaste och dricker det fort för att tydligt känna ruspåslaget. Jag äter inget på flera timmar innan jag ska ta imovanerna, i hopp om ett litet rus och det bokstavligen vattnas i munnen när jag bara hunnit tänka att jag ska ta någon tablett. Pargitan tar jag regelbundet nu istället för vid behov så nu går jag runt lite lullig hela dagarna. 

Men angsten då?! Jovisst, den är kvar! Den smyger sig fram mellan alla mina små berusningar och är brutalare än den varit på länge. All benso sattes ut när jag låg inlagd i september. Ingen angstmedicin = alla ska dö. Jag ska dö. Det är meningen. Läkare på fredag eller psykakut om jag inte står ut. BOOOM!                




                                                 

2 kommentarer:

  1. Det är kanske ingen tröst men att du skriver så som du gör betyder ju att du inser att inte borde göra så som du gör =) Utan denna insikt är det omöjligt att ändra på sina vanor =)

    Skön bild =) Hoppas att du får en bra kväll =)

    SvaraRadera
  2. Jo, jag vet att erkännande är en bra bit på vägen till att sluta vara missbrukare. Det det är ju så bekvämt såhär.. ;P

    SvaraRadera