Jag ångrar fan aldrig något.

Jag ångrar inte alls förra inlägget. Jag avundas bara känslan. Det var ärligt.
Jag ångrar sällan något. Konsekvenstänkandet är bara inte där. Som en tonåring, fast genom hela livet hittils. Det verkar vara omöjligt att lära av mina egna misstag.

Inte ens en av de värsta gångerna jag hamnade på akuten på grund av överdos, ångrade jag mig efteråt. Hade ett blodtryck på 40/nått annat under 100, minns ej, och fick adrenalinspruta(?). Kom ut nästa dag, bakis, avgiftig och skakig, men mådde psykiskt oerhört bra. Det enda jag kunde minnas var vilken jävligt soft kväll jag hade haft med mig själv innan mina närstående stod böjda, gråtande över mig i ambulansen och sa att det älskade mig.