Eftersom jag själv inte kan minnas en tid då självmord inte var en av tankarna jag tänkte har jag med åren blivit allt mer intresserad av ämnet barn och självmord/destruktivitet. Det fascinerar mig otroligt. Kan man liksom födas endast för att dö ganska direkt igen? Och hur kan ett barn som aldrig varit med om ett nära dödsfall ändå anse att en avslutningen av livet är meningen?
När jag var liten fanns typ inte internet, vilket nog är en jävla tur eftersom en googling på självmord inte inte direkt gynnat mina dödsfantasier. Jag var glad men allvarlig som barn.
Jag var lycklig och grubblade alltid. Jag var nyfiken på destruktivitet. Jag började att prova att trycka på alla mina olika destruktivitetsknappar tidigt.
Första gången jag skriftligt uttryckte att jag ville dö var jag 8 år och jag skrev det i min dagbok. Jag var olyckligt kär. Det är först på senare år jag förstått att alla inte tänker såhär.
Om man tappar ett glas i golvet, välter ett mjölkpaket så vill man inte dö. Man blir arg och sopar och torkar upp. Jag ville dö varje gång. Men jag sa det aldrig, för jag förstod att mamma skulle bli ledsen. Så det potentiella självmordet behöll jag för mig själv. Som en trygghet ifall något skulle bli för jobbigt.
Mången gång under min uppväxt har jag också gått långt långt hemifrån, så långt att jag önskade att jag inte hittade hem igen. Det var synd om mig tänkte jag alltid.
Otaliga gånger gick jag ut på en pir och satt och hotade mig själv med döden.
Jag blev rädd för mina hot och gick så småningom hem. Något lättad över att veta att döden alltid fanns nära till hands, men att livet var ok att leva ändå.
Om det är någon som har något tips kring ämnet, eller har erfarenheter av barn inom psykiatrin, tipsa mig gärna. Jag ska bli en forskare tror jag.
/Glittervargen
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar