Du får ta livet av dig en annan stad.

Innan jag var inlagd på psykiatriska kliniken i Malmö var jag oundvikligen på psykakuten och spenderade min desperata tid. Tillslut blev det min tur, blev bedömd och kom överens om inläggning på grund av kombinationen suicidal, missbruk samt kass impulskontroll. Fine.

Kort efter att beslutet fattas, hämtar läkaren mig och säger att jag inte kan läggas in här därför att jag är skriven i Helsingborg, vilket är sant men det har ej skapat några problem inom vården tidigare. Jag har gått till psyks öppenvårdsmottagning i flera år liksom. So anyway, de skickar mig, en suicidal missbrukare med kass impulskontroll, långt iväg från deras ansvar för att ta tåget i 45 minuter ensam. Jag som kommit dit i första hand för att jag inte kunnat vara ensam en sekund utan att känna som om jag förintas inifrån.

Väl på psyk i Helsingborg, dit jag antar att jag blivit remitterad och har säng och allt, så får jag sitta och vänta i två timmar (och hinner tänka en självmordstanke/sekund) för att då få reda på att det är fullt och att de ska börja skicka folk till Kristianstad istället. Jag bröt ihop på ett snyggt sätt, tar tillbaka mitt lägg och drar hem till Malmö. Fuck det där alltså. Jag kan knappt förstå att jag överlevde det äventyret. Och heller inte hur vården kan gambla människors sköra mående på detta sätt.

Men nä, jag är ej förvånad, såklart. Men det roliga med detta är att mina kontakter på Öppenvårdsmottagningen i Malmö blev arga, kaosade ur på akutpsyk, hade teammöten och ändrade riktlinjerna så att man nu kan bli inlagd i den stad man befinner sig om det är akut.

Vips blev jag inlagd. At på benso + ny medicin.  Men nu är jag ute igen. Uh.


/Glittervargen