söndag 15 juni 2014

Jag är solbränd, alltså finns jag



Denna helgen var jag på Ven, en ö i Öresund, men många av mina vänner för att fira en väns 30 åriga födelsedag och ha det förjävla gött. Det gick ganska bra faktiskt. Det var sol, vi badade, drack alkohol och lekte med eld och dansat till Monkey Island soundtracket i flera timmar. Jag var glad. Lide bäng, lide full, men jag var glad. Men fick ta pauser p.g.a. för mycket stimulans av allt. Men det var ok. Det jobbiga är att jag vill att mina vänner ska veta hur jag mår och missbruk och psykiska problem och jag vill prata om det men jag kan inte. För jag vet att jag får en sån jävla ångest efteråt och tänker "det är väl ingen fan som vill höra sånt skit". Jag vill alltid göra det så fort jag är lite svängd på något. Imovane är ju värst på det sättet. Värsta ärlighetsdrogen! Berättar fan allt. Snuten borde använda det i förhör fan. Haha. 

Det är gött med sommar, det är gött med havet, bada (tänker att jag är delfin i vatten alltid) att vara brun, att det är varmt. Men det är också svårt för dagarna är så jävla långa och det finns inga rutiner. Men det ÄR ju fan skönt med sommar alltså.

Jag är svintrött, nu hemkommen efter denna helg och jag kan somna lätt tror jag, men jag VET att jag kommer inta imovane trots detta. Och jag förstår verkligen inte varför jag bara inte kan låta bli. 

2 st lyckliga bilder:




1 kommentar:

  1. Enormt stor igenkänningsfaktor i din text. Tyvärr borde jag väl tillägga.De flesta av mina vänner vet inget och hur skulle dom? Jag som är så kapapel och "duktig" fasaden sitter hårt fastklistrad och ingen ser hur jag kollapsar hemma med piller som enda plåster...kul att du skriver igen. Saknat dina ord.
    Ps. Vargtröja finns också som plåster i garederoben :)

    /Mi

    SvaraRadera