fredag 19 oktober 2012

Min historia; Mollgan blev på riktigt

 

Detta är en presentation av mig själv som jag skrev till bloggen sistersheavilyarmed.blogspot.se


 Fantasi är bra att ha som barn. En bra egenskap, ett tecken på friskhet. Jag hade otroligt livlig fantasi. Jag byggde upp världar och scenarion, så jag hade sällan tråkigt och föredrog att vara själv och med mina tankar. Närstående och lärare uppskattade min förmåga att fantisera, och skriva fina berättelser, rita, berätta, prata och så vidare. Kreativt!

Framåt tonåren började fantasierna bli verkliga. Och alltmer ofrivilliga och så småningom hotfulla.
Fick svårt att sova på grund av mardrömmar och mardrömmarna fortsatte i vaket tillstånd. Blev svårare att gå ut, umgås, klara skolan, jobb. Istället för att kunna underhålla min själv, tog min fantasi över mitt liv med hallucinationer, röster, hot, kränkningar, döden, våld, såg saker och människor som inte fanns. Kuratorer och skolsköterska sattes in. En möjlig diagnos blev depression, destruktivitet, missbruk, ångestproblematik, suicidal, posttraumatisk stress, psykotiska inslag. Jag var 8 år gammal första gången jag skrev om självmord i min dagbok.

Självmedicinering började jag med fösta gången när jag 13. Weed, alkohol, värktabletter. 14 gammal tog jag amfetamin för första gången. Sen benso, andra lugnande preparat, sömnmedel, vad jag kunde komma över tillsammans med mina drogvänner. Provade heroin första gången när jag var 17. Var destruktiv, aggressiv, utsattes för våld, utsatte mig själv för våld. De psykotiska inslagen, ersattes med missbruk och överdoser, som i sin tur avlöstes av rehabilitering och ett varmt välkomnande av den psykiatriska vården och psykofarmakans värld. Där är jag än idag och har fortfarande inte fått en slutgiltig diagnos.

Nu är jag 25 instabila år gammal, och det känns som om jag gått i pension och är i slutstadiet av mitt liv. För jag har gjort allt. Men jag behöver lära mig att dela med mig och hitta andra som förstår. Därför skaffade jag en blogg och allt jag vill är att försöka ha ett vanligt liv.




4 kommentarer:

  1. Såg den där. Bra skrivet även om det vore mycket bättre om din presentation aldrig behövde att se ut såhär =)

    Ha en trevlig lördag =)

    SvaraRadera
  2. Oh glömde en sak =). Du är ju så mycket mer än bara det negativa. Du kanske borde skriva ett inlägg om all det positiva som t.ex. att du är bra på att skriva m.m. =)

    SvaraRadera
  3. Hej


    Jag har nu läst din text och tänkte genast på felaktiga signaler så att säga när jag läste " föredrog att vara själv och med mina tankar".

    Du var förmodligen ung då och din kreativa fantasi hade redan då tagit över dig eftersom du föredrog att aktivera dig med dina fantasier istället för ett socialt liv med dina vänner.

    Du skrev även att fram mot tonåren så började dina psykiska problem uppkomma men hur var det psykiska tillståndet, 5 år tidigare (13-5=8) då du var 8 år eftersom du skrev om självmord?

    Hur har ditt missbruk påverkat dina drömmar? Blev de lindrigare eller värre?

    Drömmar i vaket tillstånd? Hur yttrade det sig för en som inte vet. Misstänker ev. att du såg syner / hallucinerade när du såg dina sagofigurer från barndomen framför dig.

    Kan du beskriva innehållet i dina drömmar lite mer detaljerat. De figurer som var onda mot dig i dina drömmer, är det både figurer som du framstod som både onda och goda i din barndom?

    ---
    Det här låter säkert konstigt men en sak som jag funderade på är att du måste dra dig till minnes om vad du verkligen skrev/ritade/berättade när du var barn. Komma ihåg dina karaktärers svagheter och använda det i dina drömmar för att ta död på dem.

    Ett alternativ är att om du inte minns allt från förr, är att med hjälp av det du kommer ihåg skriver en fortsättning från där du slutade senast i dina många olika sagor. Försök förena flera sagor till en enda saga där du skriver ett önskvärt slut så att dina sagofigurer får den ro som de önskar så behöver de aldrig mer besöka dina drömmar med sin ondskefulla energi.


    Lycka till med allt!

    SvaraRadera
  4. Oj, vilken kommentar. Känner vi varandra? Jag uppskattar i vilket fall som helst att du tog dig tiden till inlägget.


    Svårt att svara på allt, men angående självmordstankar som liten så var det ju såklart ett psykiskt problem, men jag syftar nog på att det tog sig uttryck utåt framåt tonåren typ.

    Var som är bieffekter av droger och vad som är ren psykisk sjukdom kommer jag nog aldrig att riktigt förstå. Jag minns dock att jag hade väldigt mycket mardrömmar när jag självmedicinerade.


    SvaraRadera