Dagen som gick sönder

Finkläder, nervös, förberedelser. 50 årskalas. Jobbig känsla att inte få vara hemma bara med sig själv, måste gå på fest. Fredag och lördag. Ångest. Roliga fester, men det är irrelevant, det är fortfarande ångest. 

Åkte hela vägen till Lund. Gick av tåget, gick sönder. Panikångest, grät i 1 timme på stationen. Hade ingen aning om hur jag skulle ta mig vidare eller hem. Höll på att dö inifrån. Min kille var i närheten, mötte upp mig och vi åkte hem. Han ville hjälpa mig och det är så jävla jobbigt när jag mår så dåligt för då kan man verkligen inte uppskatta hjälp. Blir bara irriterad och arg och skitsvår att ha att göra med. Störigt som fan men då är man väl helt enkelt så pass sjuk att inget annat är relevant förutom att man vill förstöra allt omkring sig, slå på de som tittar på en, skrika på den som säger att "det blir bättre om du lugnar ner dig".

MISÄR OCH FÖRAKT. 

Fick en öl. Har imovane i handen. Allt löser sig. Ångest imorgon igen. Förlåt syrran att jag missar din fest som du sett fram emot så länge. Mitt liv kom emellan. Förlåt.